Jag trodde att jag var helt immun mot städmani (här hör jag medhållet från alla mina vänner) och har alltid hävdat att det är viktigare att slänga in en sockerkaka i ugnen än att ta fram dammsugaren om vänner aviserar sin ankomst. Men plötsligt känner jag hur det behöver rensas och städas både ute och inne. Det börjar liksom växa över huvudet. Vi började med att köra stora lass med utgallrade grenar till tippen. I går råkade hunden illa ut när jag kände för pälsgallring (se bild ovan). Sedan var det kökslådans tur. Inspirerad av makens frenetiska rotande efter en liten grej, tömde jag hela lådan och rensade bort hälften av innehållet. Vi behöver inte femton (15) kulspetspennor där man får gnugga i tio minuter för att få fram lite svagt bläck eller elva torra gummisnoddar + en hel del annat.
Jag är väldigt sugen på att ta i tu med mitt stora förråd med krukor och annat trädgårdstillbehör. Det får dock vänta någon månad för där härskar de fridlysta bålgetingarna.
De gigantiska flygfäna är snälla och lugna och accepterar om jag bara går in och hämtar en kruka eller vattenkanna, men börjar jag rota runt för mycket blir de störda och deras vanligen lugna brummande blir hetsigare och kommer allt närmare. Då är det dags att gå ut därifrån! och när maken är borta någon dag ska jag gallra i garaget.
Maken har dålig syn förstår jag. ;)
SvaraRaderaKram, Ingrid
Det går alltid till ett visst stadie, sen måste man
SvaraRaderabörja rota. Jag känner med dig, det börjar gro igen här med. Alla har ju så mycket jobb utan att behöva hjälpa mig. Har svårt att be om hjälp, är glad bara vi kan träffas utan en massa göromål.
Så är vi nog, vi kvinnor
Har kommit så långt att jag har börjat gallra bort sommarkläderna och lagt i IKEA-lådor att ta fram till nästa år. Garaget får vänta. Det blir dags att röja där och köra till återvinningen när trädgårdsmöblerna också ska ha plats där.
SvaraRaderaKram från Ingrid