Det här är min mamma, snart 101 år, med lilla Edith, barnbarnsbarnbarnet.
Mamma är fortfarande trygg och harmonisk i sin lägenhet, fikar och leker med Edith. Hon lever upp när vi kommer på besök och har verkligen mycket att prata om.
En vecka efter vårt besök är situationen en helt annan. Någon har ringt och presenterat sig som polis och berättat att det ska utföras en säkerhetskontroll i fastigheten. Mamma, som ofta pratat om hur försiktig hon är, inte öppnar dörren om hon inte vet vem som ska komma och lägger på luren vid konstiga samtal, tappar plötsligt sin försiktighet. Hon öppnar dörren för mannen och han visar upp något som ska föreställa polisbricka. Mamma, som ser väldigt dåligt, vet inte vad det är. När han står i hallen ringer hennes telefon i köket och mannen ber henne svara. "Det kan vara min kollega som undrar om jag är här" säger han.
Mamma lyfter bara av luren och låter den ligga. Under tiden har mannen gått in i hennes sovrum. "där har du ingenting att göra" säger mamma. Han hittar nyckeln under duken till den översta byrålådan, öppnar den, rycker tag i en påse med smycken och försvinner snabbt ut ur lägenheten. Nu följer många kontakter med polis, försäkringsbolag, hemsjukvård, biståndshandläggare med mera. Mamma är rädd, ledsen, deprimerad, misstänksam mot alla och vi barn, som är på gränsen till behov av hjälp själva pga ålder, får ta tag i alltihop. De försvunna smyckena är en bisak i det hela. Värre är det med alla konsekvenser för oss alla som direkt eller indirekt drabbades av händelsen. Så...det tål att upprepas hur många gånger som helst...öppna inte, svara inte varken i telefon eller på webben. Tyvärr måste vi alla vara ytterst misstänksamma mot allting i det samhälle vi lever i!
