Snömos och kvinnodag

Så var det dags igen! Det faller lappvantar från himlen. Lappvantar förresten, det kanske man inte får säga längre. Samevantar då. Äsch det låter lite konstigt. Hur som helst, det har snöat massor över krokus och snödroppar och dessutom blåst ordentligt. Inte kul och man vänjer sig aldrig vid de här bakslagen varje år.

Det är den internationella kvinnodagen också! Behövs den, frågar man på lokalradion. Så klart, men man får inte glömma de andra 364 dagarna. Det är väl fortfarande så att en kvinna behöver vara tio gånger så duktig för att nå samma position, som en man inom samma yrke och dessutom få samma lön. 

Jag ska inte trassla in mig i skillnaden mellan kvinnligt och manligt, för det kan bli hur långt som helst, men till en liten del handlar det ofta om kvinnans attityd också. Jag har varit på många resor och kurser tillsammans med andra kvinnor som ingående berättar hur de har förberett för makens ensamma vecka. Lagat mat, skrivit på vilken dag han ska äta vilket och lagt fram kläder i högar. Vaaa?! Kan inte en vuxen karl klara sånt själv?

Jag är så gammal så jag kommer ihåg när Lennart Hyland introducerade Frufridagen någon gång på 1950-talet. Det var något väldigt uppseendeväckande. En dag skulle alla män laga mat och ta hand om barnen, så den lilla frun fick ledigt. Det skrevs rubriker och löpsedlar om denna märkliga händelse. Numera är allt fler pappor lediga med sina småttingar och ingen tycker det är konstigt att man turas om i köket. Lite har hänt ändå.

 

Föösta toosdan i mass

Konstig rubrik idag kanske? Men alla som är bevandrade i de småländska och i någon mån öländska dialekterna förstår precis. Första torsdagen i mars firar vi dialekterna genom att äta marsipantårta eller rättare sagt "Föösta toosdan i maass äter vi massipantåta!" Härligt!

Härligt är det också att den första vårmånaden är här, även om februari också hade sina ljuspunkter. Men nu...varje dag hittar jag nya blommor i trädgården och gäss och tranor flyger förbi ovanför huset. Eventuella bakslag beträffande vädret kan inte bli så långvariga.

Bara att ta till sig av de glädjeämnen som fortfarande finns!

 

Hemmablind?

Åren går och man vänjer sig vid de köksredskap man har i sin ägo. Inget fel på dem. Men...så fick vi vår lilla extrabostad i Trosa och var tvungna att köpa en del nödvändiga prylar till matlagning och annat. Men vad hände? Första gången jag skalade rotfrukter med den nyinköpta potatisskalaren fullständigt flög skalbitarna av. Samma sak med rivjärnet. Och köksknivarna! Plötsligt upptäckte vi att de gamla, invanda redskap vi haft i kanske 30 eller till och med 59 år, kanske hade gjort sitt för ganska länge sedan. Så nu har vi investerat! Först ut var en ny potatisskalare!

Vi var bortbjudna till södra Öland i går. Till ett gammalt torp, som nu fått en ny köksdel bland annat. Så roligt och inspirerande att se hur skickliga hantverkare arbetar "in real life", inte bara på alla inredningsprogram på TV. Det här fönstret är nygjort men med glasrutor från ett gammalt fönster.

Ett av önskemålen med tillbyggnaden var att få en trappa upp till utrymmena på vinden. Men hur får man in en gåvänlig trappa i ett litet hus? Jo , en bit av trappans baksida  fick gå in i vardagsrummet. Så snyggt och fiffigt gjort.

För övrigt har vi nu gått direkt från höst till vår här på Ölands nordligaste del. Men yllehalsduken sitter inte i vägen, när man traskar utmed kusterna i motvind. 

 

Anna Valborg Kristina

I går skulle hon fyllt 105 år, min kära vän Chris. Ja, här på Öland hette hon Anna Engström innan hon flyttade till Stockholm och moderniserade sitt namn lite. Ursprungligen var hennes son, som tragiskt omkom i en mopedolycka, kompis med min gubbe, men när jag kom in i bilden i början av 1960-talet, växte vår vänskap allt mer.

Vi hade mycket roligt tillsammans och hon och hennes man, Wäinö, blev också något av extra-farföräldrar till våra barn. Chris pappa, Emil Engström, byggde ett hus på en avstyckad bit av den gård, som han ägde under en tid och det huset hade Chris och Wäinö som fritidshus under många år. Som pensionärer byggde de till en hel del och flyttade tillbaka till Öland permanent.

Så småningom, pga ålder och sjukdom, skaffade de en lägenhet i Borgholm, ett bekvämare boende med närhet till sjukvården. När Chris avled började Wäinö fundera på att sälja huset på norra Öland och då vi samtidigt började fundera på att flytta till Öland efter pensioneringen. Då startade Wäinös "övertalningskampanj". Klart att ni ska köpa mitt hus, tyckte han. 

Till slut blev det så. Nu är vi snart inne på det sjuttonde året som fastboende på norra Öland!

 

Vi väntar och längtar

Februari   -  denna tråkiga, grå månad! Vi går här och småhuttrar, sparar på elen och trevar i mörkret. Vi avstår från alla extra glädjeämnen, som en semla till eftermiddagskaffet eller en mysig tröja från vårnyheterna i butiken, för vi vet aldrig vad elräkningen och bolånet slutar på för siffror vid nästa månadsskifte. Februari är aldrig särskilt rolig, men i år känns den om möjligt ännu gråare och de ideliga, sorgliga och skrämmande rapporterna från omvärlden gör den inte roligare. Omvärlden förresten, det svenska tjafset gör knappast sitt till för att lysa upp tillvaron.

Så nu längtar vi efter sol och grönska.

Varma stenar att trycka våra avkylda fötter emot och få sila solhet sand mellan fingrarna.

Att känna dofter och höra bin och humlor surra bland lavendeln. Att springa ut genom ytterdörren utan att behöva snöra kängor och vira yllehalsduken runt halsen först. Det längtar jag efter just nu!

 

Tål att upprepas

Det här är min mamma, snart 101 år, med lilla Edith, barnbarnsbarnbarnet.

Mamma är fortfarande trygg och harmonisk i sin lägenhet, fikar och leker med Edith. Hon lever upp när vi kommer på besök och har verkligen mycket att prata om.

En vecka efter vårt besök är situationen en helt annan. Någon har ringt och presenterat sig som polis och berättat att det ska utföras en säkerhetskontroll i fastigheten. Mamma, som ofta pratat om hur försiktig hon är, inte öppnar dörren om hon inte vet vem som ska komma och lägger på luren vid konstiga samtal, tappar plötsligt sin försiktighet. Hon öppnar dörren för mannen och han visar upp något som ska föreställa polisbricka. Mamma, som ser väldigt dåligt, vet inte vad det är. När han står i hallen ringer hennes telefon i köket och mannen ber henne svara. "Det kan vara min kollega som undrar om jag är här" säger han.

Mamma lyfter bara av luren och låter den ligga. Under tiden har mannen gått in i hennes sovrum. "där har du ingenting att göra" säger mamma. Han hittar nyckeln under duken till den översta byrålådan, öppnar den, rycker tag i en påse med smycken och försvinner snabbt ut ur lägenheten. Nu följer många kontakter med polis, försäkringsbolag, hemsjukvård, biståndshandläggare med mera. Mamma är rädd, ledsen, deprimerad, misstänksam mot alla och vi barn, som är på gränsen till behov av hjälp själva pga ålder, får ta tag i alltihop. De försvunna smyckena är en bisak i det hela. Värre är det med alla konsekvenser för oss alla som direkt eller indirekt drabbades av händelsen. Så...det tål att upprepas hur många gånger som helst...öppna inte, svara inte varken i telefon eller på webben. Tyvärr måste vi alla vara ytterst misstänksamma mot allting i det samhälle vi lever i!

 

Tillbaka igen

Så är vi tillbaka på Öland efter nästan två månader i Trosa. Det började med gubbens 80-årsfirande. Fullt hus och så himla trevligt. Vi bjöd på rostbiff, potatissallad, ostbricka och tårta förstås + mycket bubbel i glasen.

I väntan på gästerna!

I Trosa blir det förstås många promenader utmed ån eller på de smala gatorna med alla gamla (och nya) hus. Det är verkligen en stad under utveckling.

Mycket häng med ungarna blev det förstås också. Här var det julkaffe.

Så vackert med all julbelysning och absolut värt pengarna. Lite uppmuntran måste vi ha i all bedrövelse.

Vi tittade förstås efter fåglar också! Tullgarns slottspark är ett bra ställe, där jag har tagit en titt allt som oftast under alla mina tidigare år i Trosa. Nu hade de till och med en fågelmatning där. Uppskattat av mig och flera andra.

Så fyllde ett barnbarn 30 år! "Mormor, kan vi fira hos dig?" Självklart! Snittar och kaffe med tårta blev det på födelsedagen. Vi gamlingar avstod från ett senare firande på restaurang i Stockholm.

Flera besök hos mamma, snart 101 år, stod med på att göra-listan. Väldigt uppskattat blev det när vi tog med alla tjejerna i olika generationer. Nu försöker vi komma i ordning igen efter den långa bortavaron och komma in i gamla rutiner igen. Jag har varit på ögonkliniken i Kalmar och väntar på tid för gråstarrsoperation, något som jag ser fram emot, speciellt som fåglarna ter sig allt suddigare.