Trandagen

Den 25 mars firas Trandagen i sydöstra Sverige. En gammal tradition med rötter från 1500-talet. Då kan tranorna komma och lämna godis om man har ett fönster eller en ventil öppen så de kan komma in. De lämnar också spår på golvet till barnens skräckblandade förtjusning. Det är viktigt att man inte har någon eld i huset den dagen. Då kan tranan bränna sig och det gillar hon inte. Det kan innebära att huset brinner ner inom den närmaste framtiden.

I dag var det verkligen full fart på humlorna. Varenda krokusblomma fick besök av de små brummande tjockisarna. Så mysigt att stå och se hur de arbetar på. 

I trädgårdsdammen börjar invånarna vakna till. Lite slöa fortfarande, men i takt med att vattentemperaturen stiger blir alla piggare. Jag har hört lite paddsång också men inte sett till Prinsen ännu.

 

Nationalblomma och annat

Så har även Sverige fått sin nationalblomma efter omröstning. Liten blåklocka, till synes skir och ömtålig men i verkligheten en riktig kämpe som tål det mesta. Ett bra val!

Dröjer ett tag innan blåklockorna slår ut, men snödroppar och krokus går inte av för hackor de heller. Men det känns som om våren gör en paus just nu. Det har stannat upp både med vårfåglar och blåsippor. Men den som väntar på något gott.....

I väntan på godare tider tillbringar jag massor av tid med att studera örnarna i närheten. På bilden är det kungsörnen som visar upp sig. Blir nästan full i skratt när jag tänker efter lite. Jag träffar inte många nästan 77-åriga tanter ute bland buskarna. Är jag ett unikum eller bara lite konstig? Skit samma, roligt är det i alla fall!

 

Jag städar!!!

Jag städar, i fotoarkivet alltså! Påminner om när dottern var i yngsta tonåren och skulle städa sitt rum. Hon började med att ägna timmar åt att vika ihop Barbiekläder. Nu är hon plus 55 och betydligt duktigare på att städa än vad jag är. Men nu skulle jag städa bland mina bilder. Vad ska man ta bort då? Tja, till exempel den ovan. Inget att spara tycker jag.

Jag har alldeles för många bilder på örnar som flyger långt borta. Vad är det för konstig reflex som alltid får mig att höja kameran så fort en örn närmar sig? Jag kan radera mer än hälften av alla örnbilder.

Ibland lyckas jag inte alls fånga ljuset som jag har tänkt mig. Bara att ta bort!

Hur kul är det här då? Kanske som ett minne av luftledningarna, som de just håller på att ta bort här omkring oss.

Nämen Ungen (även kallad Edith). Den ska förstås sparas. Vilken tur att det går så lätt att skicka bilder till varandra i dessa isoleringstider! Nu kom jag av mig i städandet och drömmer mig bort till kommande tider när vi kan krama varandra igen!