Jag lyssnar till en klagande sång. Långt bort ute på några stenar i vattnet vilar en klunga sälar och njuter av de solvarma hällarna. De är svåra att urskilja i soldiset men deras sång hörs vida omkring. Men varför låter de så klagande? Jo, livet är inte lätt för dem. Döda havsbottnar, allt sämre med fisk, sjukdomar som sprider sig och fiskare som ser dem som ännu ett hot mot sina ständigt sjunkande inkomster. Lite närmare har jag ännu ett stort djur som också njuter av solvärmen. Strandängarnas kossor har en behaglig tillvaro jämfört med de vilda sälarna.
Men du är en lyckans ost som kan komma sälarna så nära och få lyssna på deras sång
SvaraRaderaKossan ser så härligt förnöjd ut
Ha en bra måndag Kerstin!
kram
Karin
Oj då vilken klagosång..så trist så synd..Strandängarnas kossor..hur härligt låter inte det..underbart..en sådan liten ko kan jag tänka mig att vara :)
SvaraRaderaAha så pass med långtidsgäst vid kaffebordet..hi hi..ja ibland önskar man verkligen att de ska masa sig iväg..men jag tror säkert att du tar väl hand om ensliga själar där på ön.
det måste ju kännas rätt trist, när man hör deras klagan. det är ju roligt att någon kan vara glad. Jag tänker på Kon som går vid stranden och mumsar i sig det hon vill ha.
SvaraRaderaMen så är det i livet, olika med våra resurser.
kram Hajan
Måste vara fantastiskt att se sälar så nära inpå sig! Även om de klagar...
SvaraRaderaKossor har Mirrfamiljen också inpå sommarhuset men några sälar har jag aldrig sett. Men två havsörnar såg vi från vardagsrumsfönstret för några år sen.
Kram
Ingrid