Ute i gryningen

Jag åkte iväg till Trollskogen innan det hade ljusnat. Klockan var nästan nio men det var fortfarande skumt i skogen och på andra sidan Grankullaviken var ljusen tända i färjeläget vid Nabbelund.

Det var alldeles tyst i skogen och jag tassade försiktigt fram på den mjuka gångstigen, täckt av gräs och tusensköneblad. En korp flög ljudlöst fram över trädtopparna och se, där kom en frukostsugen blåmes farande och började leta bland buskarna. Han fick snart sällskap av ytterligare några blåmesar och en pytteliten kungsfågel.

Trollskogen - murgröneskogen! De fantastiska lianerna kryper framåt och uppåt överallt De stöder de gamla knotiga träden och bäddar in dem i en mjuk grönska. Det är samarbete på hög nivå. Stöder du mig så jag kommer uppåt här i livet ska jag skydda dig från vind och kyla och ge dig många extra år. Ett löfte som kanske inte alltid håller. Det frestar på för en gammal stam att bära upp tyngden av blanka murgröneblad.

Det är en upplevelse att vandra omkring bland lianernas trassel en tidig januarimorgon, då tystnaden råder. Långt borta hörs bruset från sydostvinden då den driver vågorna in mot klapperstensstranden. Här inne i tystnaden hör jag inte klappret av stenarna som oupphörligt ändrar läge, när vattnets krafter gungar dem, men jag vet att det finns där, det evigt pågående flyttandet av stenar.

Med barnslig förtjusning letar jag hela tiden efter de tjockaste murgrönelianerna. Se där, i mörkret! Där var några riktigt kraftiga. Imponerande styrka i de armarna!

I Trollskogen finns det troll. Plötsligt kommer ljuset närmare och jag känner mig iakttagen. För säkerhets skull har jag några guldtior i fickan. Jag har hört att troll är förtjusta i guld, så jag kanske kan muta mig fri om något troll blir för närgånget.

Så var min vandring över för denna morgon. Dags att ta tag i dagens mera vardagliga sysslor, men skogens lugn, trolska stämning och mystik följer mig resten av dagen. Trollbunden? Ja, kanske.