måndag 3 september 2012

Ja - så ska en höstdag vara!






Vi fick en solig och lite blåsig söndag. I en vik utmed östra sidan var det lä och riktigt varmt i solen. Strandärten och vresrosorna blommade, måsarna skrek och slogs om maten och ute på vattnet gungade en flock med ejdrar och skrakar. Sanden var varm och de mjuka, slipade kalkstenarnas ingjutna märken sätter fart på fantasin. Vad är det som har satt eviga avtryck för framtiden? Ibland är det lätt att tyda lämningarna efter forntida hårdskaliga insekter och maskar, men inte alltid. Lilla hunden tyckte inte att det var så skönt att sitta på de knöliga stenarna, men hon stod ut i väntan på den sista pyttelilla biten av våra medhavda piroger till kaffet.

2 kommentarer:

  1. Känner igen dina betraktelser och att man ibland måste gå omvägar på prommisarna för att ens hund inte gillar att trampa på knöliga stenar!
    Sen läste jag ditt förra inlägg också och slogs av att man ibland blir lite hemmablind och inte ser vad man egentligen MÅSTE göra för att trädgården och dess växter ska fungera bra. Alltså gick jag till köksfönstret och stod och tittade på "långrabatten" där jag genast såg att jag "måste" binda upp ett stort Miscanthus-gräs och beskära den gulbarriga tujan som är på väg upp i lönnen bredvid. Ja, ja, trädgården förändras ju ständigt och egentligen är det såna här jobb som är roliga!!

    SvaraRadera
  2. Aha det var hos er solen var (gott att veta) här var det inte så skönt. Mats och jag tog ett litet ryck i täppan på förmiddagen.

    Sen kollade vi på handikappidrott och förundrades över hur fantastiskt duktiga de är trots sina handikapp... eller skulle jag vilja säga ibland på grund av åtminstone en stor portion både ock.

    Ja, man kan verkligen ta sig en funderare vad som händer i naturen och på vilket vis vi själva har en del i det. Intressant och viktigt! Som bränsle är det viktigt att både folk och fä får något gott till livs ;-)

    SvaraRadera