Reportage från gubbdagis

Vädret fortsätter att visa sig från sin sämsta sida. I dag är vi lovade en medelvind på femton sekundmeter och snöbyar. Maken ska strax ut och hjälpa grannbonden att sätta ut snöpinnar vid vägkanterna. Bättre sent än aldrig! Jag tittade lite efter vad jag gjorde för ett år sedan. Då var jag uppe i gryningen och skrev reportage till tidningen från vårt gubbdagis Böda Skogsjärnväg. Den nya ångpannan skulle anlända från England till ångloket Mormor och spänningen var stor. Den kom och den passade (någorlunda). Målet var att Mormor skulle tas i trafik under sommaren då hon också fyllde 100 år, men hon blev inte riktigt klar. Ni vet själva hur det är när man börjar renovera. Det ena ger det andra och man hittar fler och fler saker som måste göras. Men nästa sommar är här fortare än man tror och då kommer hon att tuffa fram på den 4,5 km långa banan uppe i Trollskogen.

Vädret

Nu har vädergudarna tagit befälet över oss svaga människor igen. I går kväll hade vi vindbyar på upp till 33 sekundmeter och Ölandsbron, denna symbol för vägen till sol och bad för alla semesterfirare, var avstängd fram till midnatt. Tur att vår kära granfru hann in till Kalmar med bussen i går eftermiddag. Hon ska på undersökning på lasarettet i dag och maken skjutsade henne till busshållplatsen i går. Nu på morgonen har vi ett tunt snötäcke och alla fågelmatningsattiraljer ligger nerblåsta på backen. Som tur är står växthusen kvar och ser oskadda ut. Maken håller just på att sätta igång pumpen för att tömma vår lilla källare (bara under ett hörn av huset) som vattenfyllts efter allt regnande. Hörde just på radion att räddningstjänsten uppmanar alla i Kalmar län att ta eget ansvar och skaffa sig pumpar istället för att gång på gång larma brandkåren så fort det regnar med översvämningar som följd. Det blir en innedag i dag. Hunden har redan fått sin motion efter en vild kattjakt på morgonen. Grannens svarta katt låter sig inte skrämmas. Vi börjar tro att både hund och katt tycker att det är ett roligt avbrott i vardagen med ett race då och då.

På stranden

Omgivet av lågtryck är havet lite upprört idag och vågorna rullar in med kraft och skummet bildar vackra spetsmönster på den släta sandbottnen. Vi är alldeles ensamma på den två mil långa stranden men kvarglömda sugrör , kapsyler, plastmuggar och annat vittnar om sommarens soliga dagar, då det är trängsel här. En söndersliten flytväst har slängts upp på land av vågorna. Har den bara blåst i sjön från någon båt eller har den omslutit någon som kämpat för sitt liv och till sist förlorat sin kamp. Det får vi aldrig svar på. Överallt ligger små plastpartiklar av olika slag. Det vanligaste är den lilla vita klämman som håller ihop bullpåsar och annat. Det utgör en livsfara för olika sorters sjöfågel. I USA har man hittat döda albatrosser och andra arter som vid obduktion visat sig ha magsäcken proppad av plastpartiklar som de plockat i sig och sedan svultit ihjäl. Ännu ett hot mot fåglarnas existens!

Gråaste grått

En flock våta, gråa kråkor flyger genom den gråa luften och landar på de gråsvarta, avlövade grenarna i toppen av ett träd. Det kunde knappast bli mera grått och färglöst än den mörka novembersöndag vi hade i går. Jag längtar till nästa helg när vi kan tända adventsljus och stjärnor och alla trädgårdar smyckas med ljusslingor. Då känns det lite som om den gråaste tiden är passerad. Som tur var hittade jag också en färgglad sidensvans i ett träd med röda bär och de små tusenskönorna som blommar nästan året runt på strandängarna.

Kroppkakefest

Dessa festliga bullar kan ätas med lingonsylt och/eller grädde

Gerties urläckra rulltårtor med hallon, björnbär och grädde

Alla lotterna ramlade ut på golvet

Och så var det allsång!

Så blev det då dags för Hembygdsföreningens årsavslutning med de obligatoriska kroppkakorna. De gamla erfarna ölänningarna berättade om olika kalas som de varit med om och rekordet i att äta kroppkakor. Själv får jag med nöd och näppe i mig två, men någon hade en yngling i släkten som ätit arton stycken! Numera innehåller de någon blandning med fläsk och kryddpeppar men när det var fattiga tider kunde det vara vad som helst inuti. Många berättar om fiskfyllning eller till och med ål som var en överflödsvara i början av förra seklet. Förutom kroppkakor fick vi en god rulltårta till kaffet, sång- och musikunderhållning och visning av gamla fotografier som digitaliserats för att hålla ett tag till. Och naturligtvis fick vi alla sjunga både Kroppkakesången och Ölandssången. Se det var ett riktigt kalas!

Fler kor än människor

Den vanligast förekommande nordöländskan

Siv - en sällsynt infödd nordöländska

Mest sällsynt av allt - nordöländska barn!

Norra Öland är Sveriges sydligast belägna glesbygd. Den nordligaste socknen på ön bebos av ungefär 600 vuxna personer enligt senaste röstlängden. Barnen är lätträknade vilket medförde att skolan stängdes förra året. Många av de här 600 är så skröpliga att de sällan eller aldrig lämnar sitt hus och i kyrkan under Allhelgonhelgen meddelades att 21 personer avlidit under året. Prästens slutord till de som besökte gudstjänsten var: "Fortsätt leva!!" I dag läste jag i tidningen att det fins dubbelt så mycket kor som människor på Öland. Så nu förstår ni varför jag så ofta visar bilder på kor och så sällan på människor. I kväll blir det kroppkakefest i Hembygdsföreningens regi, så i morgon kanske jag kan visa några bilder med människor (eller kroppkakor).

Kvällspromenad

I går följde jag med hunden och gubben på kvällspromenad. Oftast skickar jag iväg dem själva för att få en stund att pyssla i rabatter och växthus men det var en så fin kväll och jag ville se lite vad som hänt i naturen. Vi gick den vanliga svängen förbi S. Hon har just börjat med renovering av det äldsta huset på gården och det blir spännande att följa den. Vi gick vidare. Massor av ringduvor flög nervöst fram och tillbaka mellan åker och trädtoppar när vi passerade och de förvildade spireaplantorna blommade för fullt i luddigt rosa. Ett gammalt äppelträd dignade nästan under den tyngande frukten. Dags att byta några ord med goda grannar i torpet innan vi passerade byns kvarn som sträcker sina vackra vingar mot kvällshimlen. Linas rosor måste vi beundra innan vi gick vidare. Väl hemma igen upptäckte jag att den första solrosen börjat veckla ut sig. Alltid händer det något!