På äventyr i alkärret

I går skulle jag gå en tur igenom det vackra kärret alldeles bredvid vår hamn. En markerad stig löper igenom området och leder till en träbro över ett brett och djupt dike innan man kommer ut på strandängarna. Det började så bra. Solen sken och det var himmelskt vackert. En halsbandsflugsnappare visade upp sig och sjöng en liten trudelutt och på marken blommade vitsippor och svalört. Stigen var bred och fin, till att börja med. Efter ett tag började det bli vått och lerigt men det gick fortfarande bra med mina Goretexkängor. Så plötsligt, var stigen försvunnen och stora vattensamlingar bredde ut sig. Jag försöker gå runt dem, tänkte jag, och gav mig ut i okänd terräng. Det blev bara blötare och blötare om fötterna och jag försökte balansera på nedfallna grenar och trädrötter. Långt bort anade jag diket där bron till friheten fanns och jag drog en suck av lättnad när jag äntligen kom fram till dikeskanten. Femtio meter kvar till bron och jag hade klarat av strapatserna. Men, NEJ, bron hade lossnat av vårflödet och låg och guppade i diket. Det gick inte att komma över de djupa, leriga kanterna och det forsande vattnet. Bara att ta sig tillbaka hela den långa vägen igen. Hur det känns idag? TRÄNINGSVÄRK!!!