När jag var 45 år kände jag att något hade förändrats i mitt ena bröst. Det var inte längre bekvämt att sova liggandes på mage, det var i stort sett den enda förändringen. Jag sökte upp en gynekolog. Han kände och klämde men allt var OK enligt honom. Inga knölar eller annat gick att känna. Jag envisades dock med att få en remiss till mammografi och fick det till slut fast han tyckte att det var onödigt. Några dagar efter mammografin fick jag besked. Fullt av små förändringar, troligen maligna!
In till lasarettet för en biopsi trodde jag men det blev en tårtbitsoperation direkt. De fick bort allt och jag skulle på kontroll efter ett år. 10 månader senare kände jag igen att något var förändrat. Operation igen, hela bröstet togs bort. Efter några veckor fick jag telefon. De ville fortsätta att ta bort en del lymfkörtlar. Ny operation och nervös väntan på besked. Behövde jag ytterligare behandlingar? Efter onkologdiskussioner kom man fram till att det inte behövdes.
Kontroller, sömnlösa nätter då jag inbillade mig nya knölar, nya kontroller, en arm som började svullna, lymfödem, behandlingar, plastikoperationer, ja det kunde bli en hel bok. Så...jag bär mitt rosa band för alla kvinnor. Ingen borde behöva råka ut för det här och dessutom: Var uppmärksamma, känn efter och kolla, var envisa om ni anar den minsta förändring, tacka aldrig nej till erbjudna mammografier. Jag lever i dag för att jag kände efter själv och var envis! En väninna som blev sjuk ungefär samtidigt förnekade, lät sig nöjas med råd om att det nog inte var något farligt, dröjde i det längsta med att gå tillbaka när förändringarna blev tydligare och hon lever inte i dag.
En gripande text i ditt inlägg idag som jag hoppas få många att vakna upp och vara uppmärksam på sin kropp. Jag blir (nästan) dagligen påmind om Cancer när jag är på jobbet. Jag arbetar i hemtjänsten och märker att det har ökat rejält de senaste åren. Förr var det ovanligt att vi gick till yngre (ca 50 års åldern) omsorgstagare men nu har vi fler som är i det åldersspannet och de har Cancer.. Deras berättelser får mig att vara uppmärksam. De berättar att de inte blev trodda i början precis som du men deras envishet har gjort att de ännu lever . För många tar tyvärr Cancern deras liv... Jag har ett armband (fuck cancer) som säger vad jag tycker om denna vedervärdiga sjukdom.
SvaraRaderaJag är glad för din skull att du var uppmärksam och envis.
Jag bär mitt rosa band för alla kvinnor som drabbats och speciellt för min svägerska som opererade bort ett bröst för 25 år sedan och nu lider svårt av ödem i armen och måste ha hjälp varje dag att få på sig en åtsittande handske som räcker ända upp i armhålan.
SvaraRaderaKram, Ingrid
Så jobbigt det måste har varit för dig men sån tur samtidigt att du stod på dig! Jag hade den stora lyckan att ha en gynekolog (ryska) som skickade iväg mig för provtagning till sjukhuset trots att det inte var något som helst fel på
SvaraRaderacytologproverna vid den årliga gynkontrollen. Eftersom jag hade haft en svag underlivsblödning tyckte hon i alla fall att det var bästa att göra en ordentlig röntgenundersökning. Vilket jag är oändligt tacksam för. Två månader senare opererades jag för livmodercancer. Nu är jag helt frisk, enligt läkarna, men man oroar ju sig alltid ändå.
Tyvärr får de i min ålder inte längre mammografi - men jag är mycket noga med att undersöka brösten varje dag själv. Jag bär också det rosa bandet som du.
Kram från Ingird
Så bra att du envisades med ett besök. Jag var också på Mammografi och blev kallad en gång till dit.
SvaraRaderaFick göra om mammografin men fick då ett annat besked, det var inget som inte skulle finnas.
Jag bär mitt rosa band, bara för att hjälpa till åt dem som har. Just nu känner jag ingen med cancer.
Bara det är skönt, här omkring mig där emot finns Demens, och det kommer fort.
Men de är i min ålder ca 85 . Jag är så glad åt min blogg, det håller igång litet.
ha det bra lilla vän önskar Hajan
Kram till envisa dig!
SvaraRaderaKRAM!
SvaraRaderaSteffe
En stark berättelse!
SvaraRaderaKramar Karin