Jag gick min vanliga runda vid Norra udden. Det var en våt och disig morgon och blåsipporna hängde lite med huvudena och saknade solen. Det var ändå ganska varmt och taltrast, koltrast och rödhake sjöng i kapp.
Jag stannade till lite och funderade. Hur kan det vara så svårt att få en enda liten murgröna i kruka på fönsterbänken att överleva, när de kan bli så här kraftiga och höga ute i naturen? De ska tydligen pinas av storm, kyla och snö för att må riktigt bra.
Och så till dagens glädjeämne! På det vanliga stället hade nu vårens första doftvioler börjat att slå ut. De vackra små blåa blommorna som doftar precis som barndomens violtabletter. Härligt!
Här huserar en naturvän tror jag efter att ha bläddrat och läst i bloggen. Visst är det underbart när de allra första livstecknen visar sig efter "allt som varit dött" ett underverk som sker varje år.
SvaraRaderaHälsningar
/Gunilla