Min trädgård är som en symfoniorkester. Alla spelar sina partier av ett stycke och jag, med dirigentpinnen i min hand, försöker hålla ihop det hela. Det går inte alltid så bra. Många gör som de vill, men det är lite av tjusningen och spänningen med det hela.
Våra förutsättningar är inte de bästa. Torka, sand och sten dominerar men det uppvägs till en del av ett växtvänligt klimat.
Min målsättning är en trädgård som smälter ihop med naturen och där fåglar, djur och människor trivs och det går ganska bra. Gäster har jag ofta och i går tog till exempel en sparvhök en sväng genom mitt hus. Till min stora lättnad hittade den ut själv. De har vassa näbbar och klor, de små rackarna, så det är inte så roligt att behöva bära ut dem.
I min zinnia-låda börjar blommorna slå ut nu. De tåliga och långlivade blommorna är en fin färgklick i trädgården.
Min sena kvällspromenad passerar här. Jag har mätt upp att fyra vändor runt hela trädgården är en kilometer.
Det finns väl inget finare än en egen täppa. Gårdagens inlägg var fint med, med allt det rostiga som är så vackert..
SvaraRaderaSnart har ni Viktorias födelsedag hoppas på bra väder då.
Så vackert du beskriver din trädgård! Fint att tänka sig själv som en dirigent som mer eller mindre bra får växterna att göra som man vill. Zinnia har aldrig varit ett val för mig, men som du beskriver den kanske jag ska ta till mig den till nästa år.
SvaraRaderaVisst är det fint att man bara genom att vistas i trädgården får både styrketräning och promenader bara genom att vara bland det vi älskar!
Ha en fortsatt underbar sommar kära vän! Kram