I dag tittar vi in i nästa rum i Persnäs gamla fattighus, numera museum.
I det här rummet bodde skomakare Karl Nilsson från Södvik under vintrarna. När våren och värmen kom, flyttade han hem till sitt eget hus. Numera har vi inte längre så stort behov av en skomakare och de få gånger vi behöver det, är de svåra att hitta.
Det här är barnavdelningen i skomakeriet. De små läderkängorna var nog inte alltid så sköna och de användes, lappades och lagades så länge det gick. Många syskon fick säkert slita på dem. Numera är det en lyx med ett par riktiga läderkängor. Jag önskade mig länge ett par Meindl-kängor för flera tusen kronor, men insåg så småningom att det fanns nya material med lika bra egenskaper men betydligt billigare.
Det är så sant, en god vän till min make hade skomakeri. men på grund av att kunderna trappade av, slog han
SvaraRaderaigen. Han började sen på ett varuhus i Norrköping med alla nya maskiner och allt som det var. Han passade inte in längre, det blev för mycket stress, allt skulle ju göras på nolltid. Han sade upp sig själv han klarade helt enkelt inte av det moderna. Han berättade många roliga, och många andra historier om oss kunder från den gamla
goda tiden, hm, hm som man sa. Många som han aldrig fick betalt av. Du är duktig med kameran men
det
Skomakeriet har nu blivit ett museum, men inte för så länge sedan tillhörde det våran vardag.
SvaraRaderaTycker egentligen synd om dem som inte vet hur det ser ut och hur det luktar hos en skomakare.
Undrar om den lukten finns på ett museum, för jag har nämligen inte varit på något sådant museum.
Vi har haft ett skomakeri i vårt lilla samhälle under årens lopp, med tre olika personer som 'tagit efter' rörelsen.
Om man gick till dem fick man en rolig trevlig pratstund, de visste och kunde det mesta.
Tack för trevligt inlägg, nostalgi för mig.
Kram/ Eva