Andra stoppet på vår endagsresa blev i Torhamn. Så långt man kan komma sydöst ut i Sverige. En vacker udde ut i havet, välkänd bland ornitologer. Vi stannade på ett ställe där det var så vackert med betande får och hästar, fullt av småfåglar överallt och havet i framkanten. Då kommer en man i blåställ gående och frågar intresserat om jag fotar fåglar. Nej, just nu tar jag lite bilder på de här fina djuren svarade jag. Ja, det var hans djur och han skulle gå och kontrollera elstängslet eftersom fåren gått ut på morgonen. Får på rymmen har jag erfarenhet av (hästar också förresten) så snart var vi inbegripna i ett långt samtal. Till slut visade det sig att han hade en hingst utlånad till folk vi känner häruppe på norra Öland, som han snart skulle hämta hem och dessutom en släkting en bit härifrån. Vi skrattade och kom överens om att Sverige är bra litet. Tänk att man nästan alltid har gemensamma bekanta.
Visst är det underligt att man nästan alltid träffar på någon som man har en "gemensam nämnare" med på något vis!
SvaraRaderaFast här på Gotland är det ju inte så konstigt, alla verkar nämligen vara släkt med varandra. Ja, alltså dom som bor på södra delen, dom som bor på norra och dom som bor i Visby. Dom verkar inte blanda sig med varandra alls och frågar man om något på norra så tittar dom här nere på södra underligt på en. Det vet ju inte dom, dom känner inga/hittar inte/eller vet något om norra delen!