Svårslaget

Bland de vackraste! Färgen, formen! Iris är absolut med på min 10-i-topplista.

Jag måste gå ut och titta på dem flera gånger om dagen. 

Ett konstverk ur en liten lök! Svårslaget!

Frigående höns

När morgonsolens strålar väcker tuppen och färgar honom guldröd börjar dagen i min hönsgård.

Då kommer de små hönorna trippande från alla håll för att äta dagens första måltid.

Just nu är de tre stycken.

De går där och sprätter bland fjolårslöven och hittar både frön och en och annan insekt.

En höna är lite mörkare brun än de andra. Ska bli spännande att se hennes kycklingar så småningom.

De har ett fantastiskt mönster när man tittar närmare på dem. Och alla har väl förstått att det är vilda fasanhönor som gästar min trädgård varje dag.

Lärkor och annat

Det är nästan en sport att försöka ta bilder på sånglärkan. Eller som Birger Sjöberg nästan skrev: "Det är den lilla lärkan grå så svår att fotografera".

Jag står där och försöker balansera den tunga kameran rakt uppåt i motljuset medan det snurrar i huvudet beroende på den ovanliga, bakåtlutade vinkeln. Nåja, man ser i alla fall den öppna näbben som visar att han sjunger!

Ska jag vara riktigt ärlig är det inte alltid så lätt med andra fåglar heller. De gäller att vara snabbast och det är jag inte alltid. Fåglarna vinner oftast med en halv sekund.

Tur att det finns en och annan som poserar snällt!

Helvilda lökar

Ibland hajar vi till när vi ser ett dike eller en skogsdunge som lyser alldeles vit. Det kan väl inte vara vitsippor redan? Nej, det är mängder av snödroppar som någon gång har rymt från en trädgård och vuxit vidare på egen hand (eller lök). När de har blommat över är det dags för påskliljorna att ta över. Dem kan man träffa på mitt ute i skogen.

Till och med inne i fornlämningarna efter stormansgården vid Skäftekärr hittade jag snödroppar. Jag undrar om de ursprungliga innevånarna där, för 1500 år sedan, någonsin hade sett en sådan blomma.

Ja, titta ni! Jag har inget godis med till er. Jag bara letar efter blåsippor!

Hemma i rabatten har kejsarkronorna kommit så här långt. Härligt med all denna fräscha grönska!

Inte fågel men fisk

Jag stod och tittade vid vår insjös utlopp i havet. Det kan alltid finnas någon ovanlig fågel där men just nu var det alldeles lugnt i omgivningen. Plötsligt skymtade det till något i det grunda solskimrande vattnet. En lekande gädda tyckte jag först. Det var långt och smalt. kanske 35-40 cm på längden.

Men nej...det var en gigantisk abborre som hade letat sig upp till det solvärmda vattnet. Svårt att få en riktig uppfattning om storleken på bilderna men det var nog den största abborre som jag har sett. (börjar likna fiskehistoria..hmmm)

Hemma i dammen är de inte lika stora men betydligt flera. Några av dem börjar redan leta sig upp till ytan efter vinterdvalan långt nere på bottnen.

En resa till de stora vidderna

Vi hade en mängd ärenden till södra delen av ön i går och då tog vi förstås en extra sväng i det vackra vädret. Det öppna landskapet som på en del ställen möter havet, är så fascinerande. 

Fåglar då? Jodå, på fältet på den översta bilden fullkomligt kryllade det av sånglärkor som letade mat. På andra fält var trängseln stor bland tofsvipor, ljungpipare och starar.

Gässen finns överallt. Det kacklar både uppifrån luften ute ifrån fälten och inifrån vassar och sankmarker av gässens vårsånger. Ibland blir de upprörda och höjer en oktav och då får man nästan hålla för öronen.

Dagens "ros" och lite annat

I dag vill jag ge en blomma till en av mina bloggvänner. Det är en i sinnet ung dam i Norrköping, som ofta kommenterar hos mig. Hon sprider så mycket glädje med sin positiva energi, humor, värme och omtanke om allt och alla. I går gick jag och smålog för mig själv hela dagen efter hennes kommentar på det jag skrev om omärkta burkar i frysen. "Hos mig har det försvunnit 9 kåldolmar!" Hon heter Hajan och här hittar ni hennes blogg http://hajan-vardagsprat.blogspot.se/

Vi är lite bortskämda med klängande murgröna här på Öland men igår tyckte till och med jag att det såg lite underligt ut när jag hittade det här i en skogsglänta. Det kändes som en konstig kombination, murgröna och en typiskt svensk björk!

Blå Jungfrun ute i Kalmar sund ser aldrig likadan ut dag för dag beroende på väder och ljus. Den ändrar ständigt utseende och i går var det dags igen för ännu en variant."Titta" ropade jag "den ser ut som en fjälltopp." Som en hätta högst upp låg ett dimbälte men innan jag hann ut med kameran hade det sjunkit ner över hela ön och den blev nästan osynlig i det för övrigt klara vädret.