Tål att upprepas

Det här är min mamma, snart 101 år, med lilla Edith, barnbarnsbarnbarnet.

Mamma är fortfarande trygg och harmonisk i sin lägenhet, fikar och leker med Edith. Hon lever upp när vi kommer på besök och har verkligen mycket att prata om.

En vecka efter vårt besök är situationen en helt annan. Någon har ringt och presenterat sig som polis och berättat att det ska utföras en säkerhetskontroll i fastigheten. Mamma, som ofta pratat om hur försiktig hon är, inte öppnar dörren om hon inte vet vem som ska komma och lägger på luren vid konstiga samtal, tappar plötsligt sin försiktighet. Hon öppnar dörren för mannen och han visar upp något som ska föreställa polisbricka. Mamma, som ser väldigt dåligt, vet inte vad det är. När han står i hallen ringer hennes telefon i köket och mannen ber henne svara. "Det kan vara min kollega som undrar om jag är här" säger han.

Mamma lyfter bara av luren och låter den ligga. Under tiden har mannen gått in i hennes sovrum. "där har du ingenting att göra" säger mamma. Han hittar nyckeln under duken till den översta byrålådan, öppnar den, rycker tag i en påse med smycken och försvinner snabbt ut ur lägenheten. Nu följer många kontakter med polis, försäkringsbolag, hemsjukvård, biståndshandläggare med mera. Mamma är rädd, ledsen, deprimerad, misstänksam mot alla och vi barn, som är på gränsen till behov av hjälp själva pga ålder, får ta tag i alltihop. De försvunna smyckena är en bisak i det hela. Värre är det med alla konsekvenser för oss alla som direkt eller indirekt drabbades av händelsen. Så...det tål att upprepas hur många gånger som helst...öppna inte, svara inte varken i telefon eller på webben. Tyvärr måste vi alla vara ytterst misstänksamma mot allting i det samhälle vi lever i!

 

Tillbaka igen

Så är vi tillbaka på Öland efter nästan två månader i Trosa. Det började med gubbens 80-årsfirande. Fullt hus och så himla trevligt. Vi bjöd på rostbiff, potatissallad, ostbricka och tårta förstås + mycket bubbel i glasen.

I väntan på gästerna!

I Trosa blir det förstås många promenader utmed ån eller på de smala gatorna med alla gamla (och nya) hus. Det är verkligen en stad under utveckling.

Mycket häng med ungarna blev det förstås också. Här var det julkaffe.

Så vackert med all julbelysning och absolut värt pengarna. Lite uppmuntran måste vi ha i all bedrövelse.

Vi tittade förstås efter fåglar också! Tullgarns slottspark är ett bra ställe, där jag har tagit en titt allt som oftast under alla mina tidigare år i Trosa. Nu hade de till och med en fågelmatning där. Uppskattat av mig och flera andra.

Så fyllde ett barnbarn 30 år! "Mormor, kan vi fira hos dig?" Självklart! Snittar och kaffe med tårta blev det på födelsedagen. Vi gamlingar avstod från ett senare firande på restaurang i Stockholm.

Flera besök hos mamma, snart 101 år, stod med på att göra-listan. Väldigt uppskattat blev det när vi tog med alla tjejerna i olika generationer. Nu försöker vi komma i ordning igen efter den långa bortavaron och komma in i gamla rutiner igen. Jag har varit på ögonkliniken i Kalmar och väntar på tid för gråstarrsoperation, något som jag ser fram emot, speciellt som fåglarna ter sig allt suddigare.

 

Så var julmässan avklarad

Oj, alldeles för tidigt, tycker en del, men här på nordligaste Öland har det varit tradition sedan många år tillbaka, att avsluta "sommarsäsongen" med en riktigt genuin julmarknad. Temperaturmässigt har vi fortfarande sommar förresten och många hade tagit chansen att i samband med höstlov och allhelgonahelg tillbringat en sista helg för året i fritidshuset. Och nästan alla besökte förstås julmässan! Så trevligt att återse alla bekanta ansikten en gång till innan vintermörkret sänker sig på allvar.

Själv sålde jag mina julkort och böcker åt hembygdsföreningen under två dagar och jag är fortfarande lite öm både här och var efter allt gående, stående och plockande. Jag fick lite rast också och passade på att handla sådant som jag inte kan leva utan. Till exempel den supergoda hallon-lakritsmarmeladen till kommande brieostorgier vid lämpligt tillfälle. Närproducerat förstås och tittar man noga står det något om SM i mathantverk på locket.

För att inte få allt för dåligt samvete över kosthållningen, får jag varva med Kajsas heminlagda mjölksyrade morötter. Hon varnade för att de är ordentligt kryddade med bland annat vitlök, men det skrämmer inte mig.

Efter avslutad julmässa fick jag tid att äntligen titta in hos nya butiken "Vackert för alla" i Byxelkrok. Så mysigt och vi har dessutom mycket gemensamt med ägarna från sörmlandsstaden Trosa. Ett vackert träd fick jag med mig hem därifrån. Trosa förresten, snart försvinner vi dit för några månader. Jämn födelsedag (inte min) och julhelger ska firas ihop med hela kära familjen. Så God JUL till er alla så hörs vi när det börjar ljusna lite, lite grann igen.

 

Om det inte vore för blåsten....

Det verkar som om allting tar igen det som gick förlorat under den varma och torra sommaren. Bokharabindan, som ynkligt slingrat sig med ett och annat gröngult blad under hela torrperioden, tar nu igen allt. Den sprider sig så jag snart får ta en sväng med sekatören och blommar överdådigt.

Blåbärsbusken som endast bjöd på några russinlika bär trots vattning, visar nu en färgprakt som är svårslagen. Så vacker ihop med den blå anisisopen.

Nypon och oxbär trängs vid dammen och bjuder fåglarna på lite höstgodis.

Om det inte vore för den ihärdiga, envisa, jobbiga blåsten, skulle det fortfarande kännas som sommar ute. Vi har inte burit in trädgårdsmöblerna ännu, för vi hoppas in i det sista på några stilla, varma, försenade brittsommardagar!

 

Skördefestvecka

Nu är det skördefestvecka på Öland! Nästan så att vi delar in hösten i två perioder. Före och efter skördefesten. Vi inbillar oss att det ska bli lugnt och skönt efter den stora festveckan, men så är det inte. Det är då vi ska hinna med allt vi inte hann fixa innan. 

Hur som helst. Nu laddar vi för att ta emot gäster. Vi får huset fullt framåt torsdag kväll. Så himla trevligt, men de vet också att de i stort sett får klara sig själva. Det brukar gå bra. Våra gäster brukar ta hand om oss mer än vad vi tar hand om dem.

För vi är ganska upptagna. Inte med fågelskådning, även om jag i svaga ögonblick kan känna, att jag hellre skulle vara ute i naturen med kamera och kikare, men....

har man lovat så har man! Vi tillbringar både fredag och lördag vid vår fina hembygdsgård, där vi har öppet med fika, korv, lotteri, försäljning och lite annat. Kul det också!

 

Det lunkar på

Vädret här på norra Öland är minst sagt växlande. Jag tror att vi har alla vädertyper dagligen. Från sol och varmt till regn och kulingvindar. Coviden har inte riktigt släppt sitt grepp ännu. Hostar, nyser och snyter mig fortfarande i attacker. Men inne på fjärde veckan borde jag ändå vara smittofri.

Matpriser, elpriser och stigande boräntor. Runt 1990 hade vi ett bolån med 17 procent ränta, så vi har varit med om värre. Men jag har blivit lite mer noga med att kolla extrapriserna i vår ICA-butik. Och slopa all mysbelysning på kvällarna. Det får vänta till adventstiden, då vi ändå måste ha några ljusstakar tända. På bilden är det en biff på grönkål och eldost + ägg och serverad med bacon till extrapris. Eldost är en svensk variant av haloumi. Riv osten, hacka grönkålen och blanda med 2-3 ägg och stek i rapsolja. Riktigt gott! 

Min lilla pelargon, australe, har jag haft i drygt 15 år nu och delat med mig många plantor av. Ett år fick jag ihop 16 plantor, varav 14 tog sig.  Bara att gå lös med en vass kniv och skära i småbitar på vårkanten. Australe blev Årets pelargon någon gång i början av 2000-talet och det var den verkligen värd!

I år bjuder den härliga hösten på mängder av både rönnbär, slånbär och oxelbär. Roligt, för då kan det bli en bra fågelvinter igen. Alltid något att se fram emot!

 

Femte dagen med covid

Vi har varit i vårt andra hem en dryg vecka. I den lilla staden Trosa. Efter några dagar med härliga utflykter till omkring liggande fina naturområden och mysiga kvällspromenader bland gamla hus och gränder, började maken att känna sig hostig. Vår dotter var förkyld, men vi hade undvikit att träffa henne, men när hon ringde och berättade om snabbtest med covid, kände vi att det var dags att testa gubben. Jaha, han hade covid. Möjligen smittad av lilla ungen som hade umgåtts med sin mormor dagen innan hon insjuknade och som vi sedan hade träffat vid en fikastund utomhus. Små barn är riktiga smittohärdar!

Eftersom han ändå var relativt pigg och tyckte att han orkade köra hem på femte dagen av sitt hostande och snörvlande, så startade vi mot Öland. Allt gick bra men jag började känna av min hals mer och mer under resan. 

Första dagen hemma hade jag 38,5 och kände mig som ett vrak. Ingen tvekan längre. jag hade också drabbats. I dag är det första dagen som tempen ligger under 37 på morgonen. Vi pratar om Asiaten, det där viruset som vi hade i mitten av 1950-talet. Jag har nog inte haft feber så länge sedan dess. Och tänk om vi inte hade tagit våra fyra sprutor. Hur sjuka hade vi varit då? Vågar inte ens tänka på det.

I dag känner jag att det kanske börjar gå åt rätt håll. Men trött och matt, hostig och snorig och all möjlig konstig värk i diverse leder och muskler. Inte roligt alls, men så tacksam för vaccinet. Ska boka tid för den femte sprutan så snart jag orkar bläddra fram rätt sida i datorn.