Femte dagen med covid

Vi har varit i vårt andra hem en dryg vecka. I den lilla staden Trosa. Efter några dagar med härliga utflykter till omkring liggande fina naturområden och mysiga kvällspromenader bland gamla hus och gränder, började maken att känna sig hostig. Vår dotter var förkyld, men vi hade undvikit att träffa henne, men när hon ringde och berättade om snabbtest med covid, kände vi att det var dags att testa gubben. Jaha, han hade covid. Möjligen smittad av lilla ungen som hade umgåtts med sin mormor dagen innan hon insjuknade och som vi sedan hade träffat vid en fikastund utomhus. Små barn är riktiga smittohärdar!

Eftersom han ändå var relativt pigg och tyckte att han orkade köra hem på femte dagen av sitt hostande och snörvlande, så startade vi mot Öland. Allt gick bra men jag började känna av min hals mer och mer under resan. 

Första dagen hemma hade jag 38,5 och kände mig som ett vrak. Ingen tvekan längre. jag hade också drabbats. I dag är det första dagen som tempen ligger under 37 på morgonen. Vi pratar om Asiaten, det där viruset som vi hade i mitten av 1950-talet. Jag har nog inte haft feber så länge sedan dess. Och tänk om vi inte hade tagit våra fyra sprutor. Hur sjuka hade vi varit då? Vågar inte ens tänka på det.

I dag känner jag att det kanske börjar gå åt rätt håll. Men trött och matt, hostig och snorig och all möjlig konstig värk i diverse leder och muskler. Inte roligt alls, men så tacksam för vaccinet. Ska boka tid för den femte sprutan så snart jag orkar bläddra fram rätt sida i datorn.