Nu är våra hagar och strandängar fyllda med betande djur. Jag ,som numera är lite försiktig av mig, håller mig på behörigt avstånd.
Får är ett trevligt inslag. Jag kan lukta på fingrarna och njuta av den speciella doften flera timmar efter att jag har kliat en tacka bakom öronen. Jag saknar min egen lilla fårskock, som jag hade under många år.
Kohagar undviker jag. De är så snälla, säger ägarna. Jojo, nyfikna och bråkiga kvigor som trängs och skuffar en halvmeter ifrån mig är inte min melodi.
Min lillasyster var väldigt rädd för hästar när hon var liten och speciellt vita hästar. Konstigt nog kallade hon dem för granna. Mamma, mamma där går en grann häst - ja den var vit.
SvaraRaderaKram, Ingrid