Jag träffade en av de asylsökande kvinnorna i affären härom dagen. Hon är ung, nygift och väntar sitt första barn. Hon har ingen annan än sin man med sig och de bor inhysta i en liten stuga på en camping och vet just nu ingenting om sin framtid. Efter de vanliga kindpussarna lade jag min hand på hennes mage och frågade om allt är bra. Hon kan varken svenska eller engelska men den uppgivna gest hon gjorde berörde mig så djupt. På bilden ovan ska jag få mitt första barn om några veckor, omgiven av familj, släkt och vänner och med allt jag behövde omkring mig, trygg och glad.
Jag minns hur det var och det är så svårt att sätta sig in i hennes situation. Långt hemifrån efter traumatiska upplevelser och utan ägodelar. Hon vet inte ens om de får stanna i Sverige eller när de kommer att få ett besked om framtiden.
Vi är verkligen priviligierade i Sverige där de allra flesta barn som föds är välkomna av alla runt omkring och har allt som behövs. Vi kan också känna trygghet inför förlossningen och blir väl omhändertagna.
Ja, ja, jag vet att det förekommer undantag här också, men det finns oftast hjälp att få och lösningar på det mesta.
Så rart att du talade med henne. Vi har här också , jag ger alltid en tjuga , Hon kan lite,lite svenska. har försökt med engelska men det går inte alls. Jag skulle inte vilja byta med dem. Här sitter de i 3 månader, sen byter de person. Det takade
SvaraRaderaföreståndaren om för affären. Det är väl något avtal de har. Jag vet inte, jag bryr mig inte heller, de har ju inget annat att välja på. Tänk så bra vi har det just nu, men vem vet hur länge det varar. kram från Hajan
Nog är det en tuff tillvaro på alla sätt och vis som de asylsökande hamnar i. Jämförelsen haltar betydligt, men jag ser ju hur mina barnbarn och deras mamma fått kämpa för att komma dit de är idag. Det är inte lätt att flytta till ett främmande land och de asylsökande som är helt utlämnade till vår välvilja har det verkligen inte lätt. Vi har ett asylboende på drygt 100 personer en halvmil söderut från Klintehamn och nu i dagarna kommer det 300 till hit till Klintehamn.
SvaraRaderaHa det så gott!
Kram, Ingrid
Vi har ju inga barn, men trots det kan man ju sätta sig in i hur svårt dom måste ha haft det för att ta ett så dramatiskt beslut att lämna sitt hemland. När man läser/ser sånt här så känner man sig extra lyckligt lottad!
SvaraRaderaKRAM
Susie
Ja, ich denke das Gleiche wie du.
SvaraRaderaAuch wir in Deutschland sind priviligiert,
und daher können wir auch ein wenig abgeben,
und uns kümmern um die Asylsuchenden.
Ja, jag tror samma sak som du.
Vi är också privilegierade i Tyskland,
och därför kan vi också göra en liten,
och ta hand om asylsökande.
Man får tacka sin lyckliga stjärna, eller vart man nu ska vända sig, för att man lever i en tid och på en plats där man har det så bra. Det är dock inget man ska ta för givet, fort kan det vända. Hur det känns att komma till ett helt främmande land, utan sina nära och med kanske bara en kappsäck, är svårt att sätta sig in i. Synd att vi svenskar ofta är så tystlåtna och försiktiga av oss. Där verkar du i alla fall försöka ta kontakt.
SvaraRaderaHon blir nog också väl omhändertagen när det är dags. Men vad som händer efteråt vet man ju ingenting om. Framför allt kan man vara oerhört tacksam för att man är född i ett land där det inte är accepterat med kvinnoförtryck och barnäktenskap!
SvaraRaderaKram från Ingrid