Vem ropar från havet i vinternatten
Vems gälla klagotoner är det
Som far runt mitt hus med vinden
Och söker sig in genom otäta fönster
Vem är du därute som inte får ro
Vem är du som sänder ett nödrop
Isande sånger som skrämmer
Så hunden morrar dovt i sin korg
Med vinden når oss din vånda
Du ensamma själ i natten
Dina brustna toner berör oss
Och ljuslågan darrar på fönsterbrädan
Från min varma bädd hör jag
Vindburna suckar runt huset
Nerifrån vattnet kommer de farande
Tunga av sand och själslig klagan
Ur de svarta vågorna stiger ett rop
Minns oss, vi som verkade här en gång
Försvunna, begråtna av salta tårar
Vilande nu under havets gungande täcke
Så fint Kerstin! Jag ryser lite grann, hänförs och njuter av dina ord
SvaraRaderaoch dina bilder. Den sista är spännande och passar så bra till orden.
Idag minns vi kanske mera än andra dagar, alla dem som var en gång.
Ha en fin dag! <3
Åh så vackert och stämningsfullt!
SvaraRaderaSolen skiner just nu men idag är vi hemma och jag jobbar med bilder...
Snart blir´e kaffe när pensionären kommer hem efter promenaden! :-)
Ha en din dag och helg!
Steffe
Fantastisk vacker - men otroligt sorgsen vers! Är det du som skrivit den!?
SvaraRaderaKRAM - Susie