Ja, här kunde jag skriva en lång filosofisk eller psykologisk utläggning om att klamra sig fast. Hur många gånger gör man inte det när livet gungar. Men eftersom ingen orkar läsa det en varm sommardag så nöjer jag mig med ett förvånat utrop. Hur kan tallarna klara sig i storm och regn när hälften av rötterna har frilagts?
Långt nedanför den branta sandsluttningen brusar havet och cm efter cm av sand rasar ner mot stranden. Jag med min höjdskräck vågar mig knappt fram till kanten.
Här, lite längre in, känns det tryggare.
vet du, jag trodde det var ett staket att hålla sig i,inte
SvaraRaderatrodde jag att det var träets rötter.
Bara det är ju sevärt, eller hur. Jag har också
respekt för höga höjder
hälsar Hajan
Den tallen får nog vara glad för att den har en lång pålrot...
SvaraRaderaTjusiga bilder, vilda, vackra
kram
Ser nästan ut som snö på marken. Hälsn Inga
SvaraRaderaJa naturen är förunderlig..man undrar hur det är möjligt att leva mitt i sanden med rötterna i luften.
SvaraRaderaÄr detta möjligen Änggärnsudden, Kerstin?
SvaraRaderaStavas ju naturligtvis med j isf g!!!!
SvaraRadera