Nämen, fy vad trist!

I går var det ännu en sådan där dag, då färgerna försvinner och gråvädret härskar. Hur jag än anstränger ögonen ser jag mest svarta silhuetter, men här anar jag att det var några stenknäckar i sällskap med ett gäng björktrastar.

Långt borta kommer något stort med tunga vingslag. Havsörn? Nej, det var en havstrut på spaningstur.

Men där då? Ja, där flög havsörnen iväg precis när jag tänkte ta några snygga porträttbilder av honom.

De vinterbadande måsarna i viken blev först lite oroliga men konstaterade snabbt att örnen inte var på väg åt deras håll. Och jag kom plötsligt på att det bara är tre veckor kvar innan det vänder och ljuset långsamt börjar komma tillbaka! Trevlig lördag på er!

Genom vindrutan

Det var dags att besikta bilen i går. Det var som vanligt trist och grått ute men borta i kanten av alvaret fanns det en ljus och hoppingivande kant. Jag försökte få en bra bild men det är inte så lätt i 90 km genom en fläckig vindruta. (det var inte jag som körde).

Nåja, man ser i alla fall vad jag menar och skönt, den gamle trotjänaren Volvon, klarade sig utan en enda anmärkning.

Det är väldigt bra att få mycket uppmärksamhet för vår hembygdsbok, men som sagt, jag håller hellre i både kamera och penna själv. I dag har jag en "ledig" fredag framför mig. Vad jag ska göra då? Jo, jag börjar med att stoppa ner en skinkstek i grytan, så jag slipper matlagning under resten av helgen.

Genom fönsterrutan

Solen tittade fram ett tag i går och till och med fåglarna verkar uppskatta detta. Blåmesar, talgoxar och pilfinkar avlöste varandra vid talgbollskorgen och bollarna minskade snabbt i storlek.

Tjohej, där åkte en igenom burens spjälor och ner i backen mitt framför en frestad koltrast. Men säg den lycka som varar.

En skata hade följt talgbollens färd genom luften och begav sig målmedvetet mot den härliga läckerbiten.

Koltrasten insåg det kloka i att dra sig tillbaka och skatan blev herre på täppan den här gången.

Ljusglimtar

Man kan fundera länge över vad denna bild föreställer. Men det var decembermorgonens enda ljuspunkt, som jag upptäckte när jag tittade ut genom sovrumsfönstret. Det är gatlyktan utanför som speglar sig i dammens vatten. Vi få som är fastboende häruppe har varsin gatlykta vid våra infarter. Lyxigt!

I går gjorde solen ett försök att tränga igenom moln och dis och lyckades nästan under några korta minuter. 

En annan ljuspunkt är den vackra vita ägretthäger som har hållit till några dagar vid norra udden. Till stor glädje för oss fågelintresserade, som därigenom också har fått en anledning att träffas ännu en gång innan året är till ända.

Nästan pinsamt....men väldigt roligt

"Du måste komma på måndag kväll och ta emot dina priser!" Vad då? Jag? Vilka priser? "Ja, du har vunnit i fototävlingen."

Jaha! Jag hade nästan glömt det. Trädgårdsföreningens fototävling. Bland 41 insända bidrag hade jag vunnit 2:a och 3:e pris och dessutom ett hedersomnämnande. Fin keramik från Paradisverkstan fick jag med mig hem. Och sedan när det var dragning på kvällens lotteri ropades mitt nummer upp först. Nästan pinsamt. Det blev en påse öländska valnötter.

1:a advent

Överst på en av mina murar i trädgården ligger en rad med betongpannor. Där har dessa små spegelbilder av solen lagt beslag på utrymmet. Eller liknar de en tagetes- eller ringblommerabatt? Färgglada är de i alla fall! 

I min grannes trädgård finns det tre exemplar av jätteröksvampen som kan bli ända upp till 60 cm i diameter. Den här är som en stor fotboll och ganska äcklig nu när den är i sitt upplösningsstadium. Jag fick bilder av den skotska nationalrätten haggis i huvudet när jag stod och betraktade den. För den som inte vet är haggis en fårmage fullproppad med ett pölsaliknande innehåll.

Min envisa och uthålliga ros var betydligt vackrare. Den blommar på trots några få plusgrader och aning av snö i luften.

Ännu en avklarad dag

Ännu en dag att lägga till handlingarna! Boken är ute på marknaden, alla verkade nöjda och nu återstår bara lite efterarbete. Efter boksläppet var det julmarknad i grannsocknens hembygdsgård.

Högby hembygdsgård med museum har tidigare varit fattigstuga och ålderdomshem och en del av de samlade föremålen har kanske använts under den tiden.

Här är ett koluppvärmt strykjärn. Blev det inte onödigt tungt med djurhuvudet på? Behövdes det för att lägga extra tyngd på envisa veck eller var det tillverkarens konstnärliga ådra som tittade fram?

Åh, vad gärna jag skulle vilja ha ett litet uthus i kalksten. 

Det är vanligt här i kalkstenens rike och det är otroligt vackert med de skrovliga väggarna.