Vågar vi tro att det är vår nu?

 

Vi har låtit oss luras förr. Men vi vill så gärna tro på det. Snödropparna tittar upp, den ena efter den andra.

 

 

Alla sorters julrosor knoppas och till och med blommar....

 

 

...och vintergäcken tittar försiktigt fram mellan höstlöven. Nerifrån Ölands södra udde rapporteras det om tofsvipor och gravänder. Men...det ska ju snöa på tofsviporna tre gånger innan det är riktig vår enligt gammal sägen. Det kanske fortfarande är långt till vår.

 

 

Vi som betalar deras löner

 

Känner mig lite frustrerad idag. Med min enkla hjärna tänker jag, att vi, genom våra skatter, betalar löner för ett stort antal personer i Sverige i akt och mening att de ska se till att allt fungerar och blir så bra som möjligt för oss, deras arbetsgivare, men fungerar det så? 

 

 

På Öland och flera andra områden i landet råder det nu stor brist på vatten och vad gör man då? Jo, bland annat tvingar man några att återställa ett vattenbringande dämme, vad jag förstår därför att rätt papper inte var inskickade i rätt tid! Istället för att säga: Bra initiativ, nu måste vi alla hjälpas åt för att göra det bästa av situationen. Vi behandlar ansökningar i förtur och med sänkta kostnader för de som vill anlägga bevattningsdammar eller våtmarker.

 

 

"Men, Kerstin! Det förstår inte du med din enkla hjärna, att det verkligen inte kan fungera så." Nähä, jag gör väl inte det då.

 

 

Släktträff i vår

 

Några, i min stora släkt på farmors sida, har tagit initiativ till en släktträff i vår. Över 100 personer har anmält sitt intresse, alla ättlingar till ett gammalt par på ett torp i Sörmland (min farmors föräldrar). Nu letar jag i skåp och lådor efter material till en hemsida, som några duktiga arbetar med. På bilden ovan är en bit av ett brev till mig från farmors syster. Hon och farmor avslutade alltid sina brev på ungefär samma sätt: Visa inte det här för någon, bränn det här! Nu gjorde jag inte alltid det, till glädje för många.

 

 

Gamla bilder är så intressanta, hela stilen, kläder och omgivning väcker både minnen och undringar. Här är min faster och farbror, som ofta "lånade" mig, innan de var redo att skaffa ett eget barn. Faster prenumererade på Allaz veckotidning redan då på 1940-talet och hon fortsatte länge med det. Jag minns att jag läste den hemma hos henne när jag var tonåring.

 

 

En av farmors alla svågrar, Arvid, en riktig mysfarbror som jag minns honom, med ett av sina barnbarn på armen. Många är borta sedan länge men det ska bli så spännande att träffa alla ättlingar efter det gamla paret med sina nio barn.

Men, vilken tur!

 

En vanlig februaridag. En promenad runt Fyrön med kikare och kamera. Man får se efter noga var man sätter fötterna. Förrädisk is lurar där man minst anar det.

 

 

Så vackert, stilla och ensamt. Jag gillar det. Om några månader ser det helt annorlunda ut med turister i långa rader, som snabbt springer runt och enbart stannar upp vid fyren. Alla ska ha bilder på sig själva med fyren som bakgrund.

 

 

Här måste jag försiktigt smyga fram och kika in. Det kan ju sitta en uggla där och sova. Men turen jag skrev om i rubriken då? Jo, förutom turen runt Fyrön hade jag mera tur på kvällen. Av en slump hamnade jag på SVT2 och fick se en fantastiskt bra film med Dustin Hoffman och dessutom massor av vacker körsång.

 

 

Boy Choir, hette den (tror jag) och var tydligen extrainsatt istället för skidskytte.

 

 

Sådana här dagar....

 

Sådana här dagar då alla stigar och vägar är belagda med ett vattenglaserat lager is, håller jag mig inne. Vad gör jag då? Jo, sorterar och kastar bort, förstås.

 

 

Jag kan känna mig helt hysteriskt vid tanken på att en av oss ska ta hand om allt det här om (när) den andra blir sjuk eller dör. Egentligen ska det bara vara att packa sina personliga tillhörigheter i en väska, låsa dörren och gå.

 

 

Det gjorde han som byggde de ursprungliga delarna av vårt hus en gång i tiden. Han bodde ensam, som änkeman i flera år, men en dag upptäckte han att han hade ätit möglig gröt i flera dagar utan att uppmärksamma det. Då packade han sin väska, gick i väg till ålderdomshemmet och knackade på. Nu fick han väl inte plats där precis samma dag, men några veckor senare flyttade han dit. Det var enklare på den tiden.

 

 

Nej, se det snöar....

 

Så fick vi en släng av sleven också! Inga jättemängder men tung, tung och våt snö, som inte ens snöslungan orkade med.

 

 

Vi fick skotta nödvändiga gångar med snöspaden, till vedbon, till komposten, till fågelmatningen osv.

 

 

I dag, på morgonen är det isigt överallt. Snön har frusit till knöggliga isvallar. Om det inte tinar upp lite fram på dagen, håller jag mig nog inomhus.

 

 

LIte vinter i dag!

 

Så blev det februari och i går åkte den sista adventsljusstaken upp på vinden. I går kväll hade vi bymöte och satte den sista punkten för "Årets Ölandsby". Vi konstaterade att vi hade klarat av både krav och frivilliga åtaganden med den äran och önskar nu nästa Ölandsby, Källa, ett stort lycka till.

 

 

Jag gick en sväng i Böda hamn i går. Då låg det bara ett tunt puder av snö på marken.

 

 

I dag, när vi vaknade, är det minst fem cm tung blötsnö på marken och mer ska det komma. Det kan bli i form av regn också, sägs det. Vi får se!