Jag håller på och läser en bok om de sista tanterna. Den handlar om kvinnor födda fram till och med 30-talet, men jag känner mig oerhört besläktad med dem och till och med lite avundsjuk.
De stadiga, trygga, orädda tanterna som kunde konsten att vända allt till det rätta. Alltid välklädda i bomullsklänning och liten hatt och bekväma systerskor på fötterna. Det är min mormor, min syster och jag på bilden ovan.
Här är några av dem, som hjälps åt att diska efter ett kalas i en sommarstuga i början av 60-talet. Fina och prydliga i samma klädstil som de har haft sedan konfirmationen. Härliga tider!
Tanterna är ett utdöende släkte, det har du nog rätt i.
SvaraRaderaÄven 80-åringar talar om sig själva som tjejer och inget ont i det, men ändå.
Kram, Ingrid
Fina bilder! Jag har faktiskt börjat kalla mig själv tant i en del sammanhang. Tycker det har en viss värdighet som inte kräver att man ska studsa och hoppa runt, utan kan vara lite tillbakalutad med livserfarenhet i bagaget.
SvaraRaderaAllt gott
/Anette