En av våra stora konstnärer, Ulrica Hydman Vallien, har hastigt lämnat oss.
En marsdag, då vi äntligen anade att våren är på väg, segnade hon ner i hemmet efter en promenad med sin man Bertil. Alldeles nyligen läste jag en artikel om henne, där hon planerade sin 80-årsdag och funderade över om hon någonsin skulle gå i pension.
En ros till Ulrica med ett tack för allt som du har tillfört oss.
Visst är det tragiskt när människor hastigt avlider när dom fortfarande är aktiva. Fast det kanske är det bästa sättet att avsluta sitt liv på.....
SvaraRaderaÄnnu värre är det dock när människor väljer att ta sitt liv i alldeles för unga år, som teaterchefen gjorde på sin semester i Australien. Man undrar ju - och tror - att den här meetoo-undersökningen hade en avgörande påverkan. Och det är fruktansvärt, man kanske ska tänka sig för och ine låta det bli en häxjakt av det hela - även om jag står bakom rörelsen till viss del!
Du skrev att du ine vågade plantera en katsura för du hade så torrt. Där vår står i stekande sol är det den torraste platsen på hela tomten! Så det behöver inte hindra dig.....
KRAM/Susie
visst var hon en underbar konstnär. Tänk förr när man fick följa dessa härliga
SvaraRaderakonstnärer på¨nära håll, tack vare våra underbara tv apparater. Det är något tragiskt ändå. Hennes make var ju också så fantastisk med sitt arbete. När jag fyllde 50 år fick jag ett sådant vackert glas som han gjort. Det glaset gav jag till någon, men till vem. Det blev ju uppdelning på saker och ting, när vi fick ha delat boende. Ingen ide att grubbla på det, hade glömt bort det men böev påmind ,vid
hennes dödsfall nu. Så är det med oss ibland, men ack så dåligt.