Påsken närmar sig

Påskhelgen brukar betyda vår på Öland, ja nästan början på sommaren. Vinterstängda stugor slår upp sina dörrar och fönsterluckor, sängkläder hängs ut för vädring och Kaffestugan och fiskbutiken i hamnen öppnar för säsongen. Att allt det här ska inträffa om ungefär två veckor har jag svårt att förstå. I går morse snöade det så vi bara såg några meter ut genom fönstret och idag var det vinterns köldrekord på termometern med -13. Blaha, säger säkert några boende längre norrut, men kombinerat med vårt öppna landskap och hårda vindar från havet, känns det ordentligt i skinnet. Nåja, solen sken frampå dagen igår och någon halvtimme var det riktigt skönt ute. När dessutom en snäll grannfru knackade på dörren och överlämnade en liten bukett med snödroppar, som överlevt kylan vid hennes husvägg, kände jag ändå att våren står beredd att ta över så fort rätt tillfälle ges.

Utvandrarna

Alma och Emil med sina yngsta barn framför det som nu är den äldsta delen av vårt hus

Bröllopskort från USA. Någon av döttrarna (perhaps you know, Carol, if you read this)

Rockford, Illinois och en svensk fotograf Sundberg

Ett barnbarn till Alma att njuta av på bild

Alla hus har sin historia. Den ursprungliga delen av vårt hus byggdes av Emil och Alma, som pensionärsbostad någon gång på 30-talet. Deras förhoppning var att sonen skulle överta gården så de styckade av en bit mark och byggde sitt hus. Så blev det inte! Sonen föredrog att flytta till stora staden och arbeta med annat och gården såldes till nya människor. Innan dess hade Emil varit till Amerika två gånger. Andra gången tog han med sig de fyra äldsta barnen som då var i övre tonåren. Barnen skapade sig nya liv i USA och kom inte hem igen. Det berättas hur lilla mamma Alma många gånger vandrade den långa vägen genom skogen till järnvägsstationen för att se om det hade kommit något livstecken från hennes äldsta barn. Bröllop och barnbarn fick hon bara uppleva via foton. Hon hade sina yngsta barn, Anna och Erik kvar hemma, men en ständig längtan och saknad följde henne genom livet.
Vädret i Böda idag? Jo, jättefint om Böda hade varit en grannort till Abisko!

Min trädgård - en scen för drama

Min trädgård är som en teaterscen med mycket drama, lite romantik, musicals och en och annan fars. Det är ingen klocka som ringer och ridå som höjs när föreställningarna börjar. Nej, man måste själv vara lyhörd och uppmärksam. I går svävade en havsörn runt, runt på den blå himlen. Han spanade intresserat ner på grannens katt som smög på stenmuren, helt omedveten om faran som hotade uppifrån. Katten var helt koncentrerad på den mus som letade frön nedanför muren. Alla hans rörelser var noga avvägda och gick i ultrarapid...och så plötsligt tog han ett hopp ner och musens liv var till ända. I samma ögonblick gav örnen också upp när katten försvann ner bland syrenbuskarna. I ett annat hörn av trädgården spanade sparvhöken. Obekymrad och ovetande om faran tog blåmesen ett dopp i smältvattnet i det pyttelilla fågelbadet. Hur skulle det sluta? Jo, sparvhöken som inte är van vid färdigförpackad snabbmat, speciellt inte i betongform, tappade intresset och flög vidare.

För alla som vill veta. En cm nysnö här, men 11 cm några mil härifrån. Så kan det vara på vår avlånga ö!

Snö på väg

Snöbyar är på väg och termometern visar -6 grader! Runt alla stränder har stenarna svept in sig i isiga filtar och fåglarna trängs runt fågelmatningen för att överleva denna, förhoppningsvis sista prövning, innan  vår och sommar tar över. De senaste dagarna har det också smugit runt en ullhornad besökare på fyra ben. En ståtlig råbock trängs med talgoxar och andra och mumsar i sig av äppelhalvor och fågelfrön. Jag följer noga hans förehavanden för aja, baja om han övergår från frön till plantor. Då kommer jag inte att gå försiktigt för att inte skrämma honom längre!

Global uppvärmning????

När jag tittar på termometern idag förstår jag de som ifrågasätter vetenskapens varningar för en global uppvärmning. Men varmare klimat medför också ett "vildare" väder med större och mer dramatiska svängningar. För mig är det tillräckligt dramatiskt med -11 grader idag. Jag lider mest å fåglarnas vägnar. De stackare som trodde att det var vår i Sverige och startade sin resa mot sommaren. Den stackars vårfina ringduvan till exempel. I går gick den här och plockade mat hela dagen. Och vad är det som gör att man alltid blir så glad av stjärtmesar? "Nu är stjärtmesarna här igen" ropar vi glatt till varandra och så springer vi och tittar på de små ulliga, gulliga, pigga fåglarna.

För kallt för ett dopp

Kallare än normalt för minst tio dagar framåt, meddelade SMHI i morse. Suck! Vid stranden har stenarna tagit på sig sina isiga vintermössor igen och vi tycker synd om gravänder, tofsvipor och lärkor som nu försöker hitta någon mjuk tångbank eller pöl utan is på, för att leta föda i. Den 11 mars förra året tog jag bilder på krokus i trädgården! I år kan jag hitta några gröna blad, lite frostnupna i topparna, som tittar upp men av färgglada krokusknoppar syns inte ett spår. Äsch, nu ska jag inte sjunka ner i någon måndagsdepression! Tio dagar går fort och sedan är säkert våren här på riktigt!

Diverse

Kylan och de bitande vindarna håller i sig! Det blev en promenad i skogen alldeles intill i går. Vart jag än går i skogen träffar jag på spår efter människors slit och släp. Gamla stenmurar och rösen finns överallt. Tvåtusen år gamla eller hundra, de finns från alla tidsåldrar. Här har människor slitit ända sedan Öland steg upp ur vattnet. Gränsmarkeringar, fägator och beteshagar, allt är inhägnat av sten. Ibland är det åkerlapparna som är skyddade och boskapen som fick gå fritt. Hemma väntade lördagens höjdpunkt: Vildsvinsfärsbiffarna! På bordet stod en riktig överraskningsbukett som jag fick för att jag hade skrivit ett årsmötesprotokoll. Härligt! Till sist vill jag säga till de sjungande gubbarna i Mello: Hade vi pensionärer haft råd att ringa hade ni inte kommit sist!