I dag är det skottdagen då det är helt tillåtet för ensamma fruntimmer att ge sig ut och fria. Och då kommer jag att tänka på den roliga kväll i början av 60-talet då jag och några kompisar var ute på friarstråt.
Det var riktigt kallt ute, närmare -30, då vi vandrade iväg några kilometer till nummer ett på vår besökslista. Vi fnittrade och frös och var nog lite nervösa också.
Vi knackade på och hans mamma öppnade dörren. När hon insåg vad det handlade om, ropade hon på sonen och försvann sedan skrattande in i köket. Den generade sonen fattade inget definitivt beslut då, men det resulterade i några biobesök för min del innan det rann ut i sanden. Resten av listan då? Tja, när kylan började krypa in i under alla lager av kläder, tappade vi liksom lusten och valde att gå hem istället. Det blev ändå ett roligt minne för livet.
Vilket härligt minne! Jag önskar jag hade haft nåt liknande att berätta, men tyvärr. Och jag förstår verkligen att ni gick hem tidigt. -30 grader, hu så hemskt! :-(
SvaraRaderaKRAM/Susie