onsdag 14 september 2011

En vådlig resa från Gotland till Öland


En gång på 1600-talet skulle en präst på Gotlands västkust vikariera i grannförsamlingen och hålla julotta där. Det var nästan snöstorm ute och han ville ge sig iväg redan på julafton för at säkert hinna i tid. Hustrun övertalade honom om att bli kvar hemma på julaftonskvällen, men när barnen somnat fick drängen sela hästen och de gav sig iväg. Timme efter timme stretade hästen på i snön och både drängen och prästen började bli oroliga. Var de inte framme snart? Plötsligt blev det en glipa i molnen och månen lyste upp omgivningen. Till sin fasa fick de då se att de var mitt ute på isen. Prästen bad och drängen grät och den stackars hästen blev allt tröttare. Skulle de förgås av kölden eller skulle de drunkna i någon råk? När de nästan gett upp fick de plötsligt se ljus långt borta. När de kom närmare hördes kyrkklockors klang genom vinden och kyrkan avtecknade sig mot natthimlen. De fick nya krafter och skyndade fram till porten. Drängen fick ta hand om hästen och prästen gick direkt in i kyrkan. Nu skulle han ändå hinna i tid! Där satt församlingen i sina bänkar och kantorn spelade. Men vad konstigt. Kantorn hade han aldrig sett förut och när han tittade ut över folket i bänkarna kände han inte igen någon enda person. Plötsligt kommer en främmande präst skridande uppför mittgången. Vad var detta? Alla började sorla i bänkarna men den gotländske prästen förstod knappt vad de sade, det var nästan som ett annat språk. Så småningon gick det upp för prästen att han och drängen hade kommit till Böda kyrka på norra Öland. De blev omhändertagna och fick vila ut före hemfärden. Så småningom kom det ett tack från prästen på Gotland. Det var ett par malmljusstakar, så gedigna och tunga att jag knappt orkade lyfta en av dem. De förvaras inlåsta men den snälle kyrkvaktmästaren tog fram en av dem så jag fick ta en bild. En märklig historia!

7 kommentarer:

  1. "Och detta, mina vänner, tilldrog sig på den tiden när vinter var vinter och sommar var sommar, och isen låg metertjock över hela Östersjön."

    Vilken berättelse! Och väldans fina ljusstakar utan en massa krusiduller och lull-lull :oD

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Vilken fin berättelse! Ljusstaken är väldigt vacker och förstår att den förvaras inom lås och bom.
    Ha en fin dag / bea

    SvaraRadera
  3. Tack för din spännande berättelse! Det var som om man var med och följde prästen och drängen på deras färd. Inte svårt att föreställa sig att det blev en händelse som gjorde avtryck i resten av deras liv! ...Deras tro stärktes med all säkerhet! Ljusstakarna ger liv åt berättelsen och det är ju just därför som i princip döda ting inte är döda...

    SvaraRadera
  4. Min första tanke när jag såg rubriken var:
    Jösses... nu har hon varit ute och åkt båt i den här stormen... ;o))

    *pustar ut*
    Som tur var så var det ju något helt annat...

    En mycket intressant berättelse. Är så förtjust i såna där gamla historier.

    SvaraRadera
  5. Ibland kan det faktiskt vara bra att he en GPS med sig! Men det är väl en liten risk att isen ska lägga sig så att man kan färdas mellan öarna så där. En både spännande och rolig historia.

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Oj, vilken historia och tänk att den slutade lyckligt. Jag skulle inte vilja färdas den vägen på isen...
    Förstår också varför ljusstakarna är bakom lås och bom, det finns för många "långa" fingrar. Tänk så många små fina föremål som har försvunnit det sista ur kyrkor mm.
    Tack Kerstin för denna historia.
    Må väl!
    /Ingemar

    SvaraRadera
  7. Tack för att du berättade den !

    Kram
    Anci

    SvaraRadera