Hemmablind?

Åren går och man vänjer sig vid de köksredskap man har i sin ägo. Inget fel på dem. Men...så fick vi vår lilla extrabostad i Trosa och var tvungna att köpa en del nödvändiga prylar till matlagning och annat. Men vad hände? Första gången jag skalade rotfrukter med den nyinköpta potatisskalaren fullständigt flög skalbitarna av. Samma sak med rivjärnet. Och köksknivarna! Plötsligt upptäckte vi att de gamla, invanda redskap vi haft i kanske 30 eller till och med 59 år, kanske hade gjort sitt för ganska länge sedan. Så nu har vi investerat! Först ut var en ny potatisskalare!

Vi var bortbjudna till södra Öland i går. Till ett gammalt torp, som nu fått en ny köksdel bland annat. Så roligt och inspirerande att se hur skickliga hantverkare arbetar "in real life", inte bara på alla inredningsprogram på TV. Det här fönstret är nygjort men med glasrutor från ett gammalt fönster.

Ett av önskemålen med tillbyggnaden var att få en trappa upp till utrymmena på vinden. Men hur får man in en gåvänlig trappa i ett litet hus? Jo , en bit av trappans baksida  fick gå in i vardagsrummet. Så snyggt och fiffigt gjort.

För övrigt har vi nu gått direkt från höst till vår här på Ölands nordligaste del. Men yllehalsduken sitter inte i vägen, när man traskar utmed kusterna i motvind. 

 

Anna Valborg Kristina

I går skulle hon fyllt 105 år, min kära vän Chris. Ja, här på Öland hette hon Anna Engström innan hon flyttade till Stockholm och moderniserade sitt namn lite. Ursprungligen var hennes son, som tragiskt omkom i en mopedolycka, kompis med min gubbe, men när jag kom in i bilden i början av 1960-talet, växte vår vänskap allt mer.

Vi hade mycket roligt tillsammans och hon och hennes man, Wäinö, blev också något av extra-farföräldrar till våra barn. Chris pappa, Emil Engström, byggde ett hus på en avstyckad bit av den gård, som han ägde under en tid och det huset hade Chris och Wäinö som fritidshus under många år. Som pensionärer byggde de till en hel del och flyttade tillbaka till Öland permanent.

Så småningom, pga ålder och sjukdom, skaffade de en lägenhet i Borgholm, ett bekvämare boende med närhet till sjukvården. När Chris avled började Wäinö fundera på att sälja huset på norra Öland och då vi samtidigt började fundera på att flytta till Öland efter pensioneringen. Då startade Wäinös "övertalningskampanj". Klart att ni ska köpa mitt hus, tyckte han. 

Till slut blev det så. Nu är vi snart inne på det sjuttonde året som fastboende på norra Öland!

 

Vi väntar och längtar

Februari   -  denna tråkiga, grå månad! Vi går här och småhuttrar, sparar på elen och trevar i mörkret. Vi avstår från alla extra glädjeämnen, som en semla till eftermiddagskaffet eller en mysig tröja från vårnyheterna i butiken, för vi vet aldrig vad elräkningen och bolånet slutar på för siffror vid nästa månadsskifte. Februari är aldrig särskilt rolig, men i år känns den om möjligt ännu gråare och de ideliga, sorgliga och skrämmande rapporterna från omvärlden gör den inte roligare. Omvärlden förresten, det svenska tjafset gör knappast sitt till för att lysa upp tillvaron.

Så nu längtar vi efter sol och grönska.

Varma stenar att trycka våra avkylda fötter emot och få sila solhet sand mellan fingrarna.

Att känna dofter och höra bin och humlor surra bland lavendeln. Att springa ut genom ytterdörren utan att behöva snöra kängor och vira yllehalsduken runt halsen först. Det längtar jag efter just nu!