måndag 14 juli 2014

Om att klamra sig fast


Ja, här kunde jag skriva en lång filosofisk eller psykologisk utläggning om att klamra sig fast. Hur många gånger gör man inte det när livet gungar. Men eftersom ingen orkar läsa det en varm sommardag så nöjer jag mig med ett förvånat utrop. Hur kan tallarna klara sig i storm och regn när hälften av rötterna har frilagts?


Långt nedanför den branta sandsluttningen brusar havet och cm efter cm av sand rasar ner mot stranden. Jag med min höjdskräck vågar mig knappt fram till kanten.


Här, lite längre in, känns det tryggare.



6 kommentarer:

  1. vet du, jag trodde det var ett staket att hålla sig i,inte
    trodde jag att det var träets rötter.
    Bara det är ju sevärt, eller hur. Jag har också
    respekt för höga höjder
    hälsar Hajan

    SvaraRadera
  2. Den tallen får nog vara glad för att den har en lång pålrot...
    Tjusiga bilder, vilda, vackra

    kram

    SvaraRadera
  3. Ser nästan ut som snö på marken. Hälsn Inga

    SvaraRadera
  4. Ja naturen är förunderlig..man undrar hur det är möjligt att leva mitt i sanden med rötterna i luften.

    SvaraRadera
  5. Är detta möjligen Änggärnsudden, Kerstin?

    SvaraRadera
  6. Stavas ju naturligtvis med j isf g!!!!

    SvaraRadera