söndag 29 april 2012

På äventyr i alkärret





I går skulle jag gå en tur igenom det vackra kärret alldeles bredvid vår hamn. En markerad stig löper igenom området och leder till en träbro över ett brett och djupt dike innan man kommer ut på strandängarna. Det började så bra. Solen sken och det var himmelskt vackert. En halsbandsflugsnappare visade upp sig och sjöng en liten trudelutt och på marken blommade vitsippor och svalört. Stigen var bred och fin, till att börja med. Efter ett tag började det bli vått och lerigt men det gick fortfarande bra med mina Goretexkängor. Så plötsligt, var stigen försvunnen och stora vattensamlingar bredde ut sig. Jag försöker gå runt dem, tänkte jag, och gav mig ut i okänd terräng. Det blev bara blötare och blötare om fötterna och jag försökte balansera på nedfallna grenar och trädrötter. Långt bort anade jag diket där bron till friheten fanns och jag drog en suck av lättnad när jag äntligen kom fram till dikeskanten. Femtio meter kvar till bron och jag hade klarat av strapatserna. Men, NEJ, bron hade lossnat av vårflödet och låg och guppade i diket. Det gick inte att komma över de djupa, leriga kanterna och det forsande vattnet. Bara att ta sig tillbaka hela den långa vägen igen. Hur det känns idag? TRÄNINGSVÄRK!!!

3 kommentarer:

  1. Haha! Ja, förlåt att jag skrattar, men det här var väl ändå ett praktexempel på hur det går när man avviker från "den rätta vägen"? ;o)

    Men inget fel i lite träningsverk, eller hur? Då vet man åtminstone att muskelapparaten fått sitt :oD

    SvaraRadera
  2. Det där känns igen:)
    Så härligt mänskligt!

    kram
    Karin

    SvaraRadera
  3. Ja inte är det kul att få vända och gå tillbaka samma väg igen. Speciellt om den inte är så där jättebra att gå på!
    Vi försöker alltid att hitta en väg/stig så man kan gå en runda när vi är på hundprommis, men det är ju inte alltid det lyckas. Och sumpiga stigar HATAR man ju.....

    SvaraRadera