Hur konstig är man egentligen?

 

Vi är ganska trötta på gråsparvar eller rättare sagt deras val av boplatser. Vi är invaderade av dem och måste stå ut med hanarnas "sång", ungarnas oavbrutna tiggargnäll och mängder av fågelskit överallt. I går kväll hade vi ett strålande tillfälle att minska flocken med en individ. Precis när maken skulle slänga sig ner i sängen utbrister han: "Det sitter en fågelunge här". På golvet vid sängen sitter en halvstor gråsparvsunge. Vad gör vi då? Vrider nacken av den? Nej då, en vild jakt runt hela huset börjar och slutar i badrummet där maken precis hinner stänga locket till toastolen innan ungen dyker ner där. Fångad i ett fast grepp bärs den till ytterdörren och släpps ut i friheten. Plötsligt är vi glada över att ha räddat en gråsparv!!

 

 

Rådjuren då? Alla pratar om att det är alldeles för gott om rådjur. De äter upp allt som man är rädd om i trädgårdarna och sprider fästingarna runt överallt. Dessutom är de en stor trafikfara när de springer över vägarna i skymning och gryning.

 

 

Men vad gör man då när ett övergivet och skadat kid hittas? Jag har läst flera artiklar den senaste veckan om hur man går man ur huse för att rädda rådjurskid och hur man larmar allt från brandkår till vilthjälpen för att rädda ett enda liv av den djurart som det finns alldeles för många av.

Ja, sådana är vi och tur är väl det att mitt i allt våld som råder i världen just nu, kan vi ändå ställa upp för den som är liten och värnlös.