söndag 16 september 2012

Den magiska skogen



Jag satte försiktigt ner mina fötter mellan de krypande murgrönerevorna på marken. I vår magiska trollskog måste man röra sig sakta och hänsynsfullt för att inte förstöra och inte skrämma. En vacker nyputsad skalbagge jobbade på! I hans värld är barren som timmerstockar och det är besvärligt att få med sig alla sina ben över till andra sidan. Jag beundrade hans oförtrutna kämpande en stund innan mina ögon föll på ett blåsippsblad vid sidan om. Där under mossan är förberedelserna inför våren redan påbörjade och små, små blåa knoppar väntar på startskottet från vårsolen.

Några tusenskönor sträcker sig stolta mot ljuset. Nu när nästan alla andra blommor är vissna, börjar deras tid i skogen. Nu ska de blomma hela vintern, ibland nertryckta av snödrivor, men ständigt återkommande


Den magiska skogen är också ormbunkarnas skog. Tillsammans med murgrönan är de urgamla växter som har överlevt istiden och bidrar nu till en känsla av att jag har förflyttats till en tid många tusen år bakåt. Resten av min promenad får ni se i morgon.



2 kommentarer:

  1. en gång har jag varit i trollskogen det är verkligen som du beskriver det..oj du får mig att längta till både Öland o Gotland..det är så härligt o så annorlunda med dessa öars landskap ..berikande för kropp o själ liksom..Här har du såå vackra bilder..och en text som jag njuter av..

    Psst...nästa år har vi 30 årig bröllopsdag..det ska firas på din grann-ö som sig bör..för det var ju där det begavs sig för snart trettio år sedan..(så idag är det ju då 29 årsdag :)

    Njut nu av söndagen ha det fint..

    SvaraRadera
  2. Hejsan!
    Du får ju till så vackra bilder så ta betalt för ditt arbete. Här har jag krattat ihop så många högar med barra efter sista blåsten så nu kan jag inte ta reda på mer av den varan, utan det blir att köra till återvinningen med alla säckar. Trollskogen är verkligen lite mystiskt att vandra i och det ska bli roligt när barnbarn blir lite äldre och man kan hitt på sagor medans man går där. Ha det gott, Karina.

    SvaraRadera