Från vägen med björkallén svängde jag in mot skogen igen. Där kliver jag försiktigt och känner samma vördnad som på en kyrkogård. För det är precis vad det är. En cirka 2000-årig kyrkogård med skeppssättningar och andra former av gravar. Man ser tydligt formen av skeppet, trots att jordlagret runt stenarna stiger i takt med att åren går.
En bit ifrån finns stenar med små runda inhuggna gropar. Det är skålgropar eller älvkvarnar. Centimeterstora gropar där man tror att befolkningen offrade sädeskorn och annat för att blidka gudarna och få en god skörd, egen fruktsamhet eller annat som stod på önskelistan. Det finns mycket intressant att läsa om skålgropar om man söker på nätet.
Fredriksborg heter platsen som jag besökte och det är verkligen en omtalad plats där det kan hända det man minst anar och där livet kanske fortfarande pågår med dem som en gång bodde där. Mer om det i morgon. Det röda ljuset på tavlan är dock inte från andevärlden (tror jag) utan mer sannolikt en spegling av bakljuset på en bil som passerade ute på vägen.
Så spännande, tänk om dessa stenar kunde tala, så mycket som funnits före vår tid, jätteintressant.
SvaraRaderaJag är alltid lika förundrad och imponerad när jag ser alla kallmurar som det finns så gott om i Småland och på Öland. Jag ser också framför mig hur ett helt gäng - för jag tror inte det var en enda mans jobb - spettar och bär stenar från den magra betesjorden och lägger upp till en kallmur. Hur man kånkar och bär och försöker få rätt stenar att passa in. Ingen hjälp av maskiner utan bara av människohänder.
SvaraRaderaKram från Ingrid