fredag 7 februari 2020

Hemtjänsten


Flickan i mitten av bilden är min mamma! Hon växte upp i Stockholm,


arbetade i fotoaffär och blev så småningom trebarnsmor.


När vi barn stod på egna ben, arbetade hon på ett varuhus fram till pensionen. Nu är hon snart 98 år och bor i egen lägenhet i ett så kallat servicehus i södra Stockholm. Jag ringer henne varannan dag kl halv nio och då har hon alltid mycket att berätta om sitt aktiva liv och ibland extra mycket om hemtjänsten. Många av dem tar några minuter extra och sätter sig ner och pratar med henne, kanske för att hon är en av de få av deras brukare, som är helt klar i tankebanorna fortfarande.


Säkert 80 % av hennes hjälpare är invandrare och hon får ta del av spännande och intressanta berättelser från världens alla hörn. Hon vet när någon ska resa hem och hälsa på familj och släkt och hon väntar med spänning på deras återkomst, så hon får höra allt om resan. Senast var det en man som blev mottagen som en kung i sin fattiga hemby i Afrika. Ibland får hon presenter och ibland får hon en extra kram av någon. Jag ville bara berätta det här som motvikt för all negativt som skrivs om våra invandrare. Det fungerar så himla bra ibland!



4 kommentarer:

  1. Gut das du diese Geschichte erzählst.

    Det är bra att du berättar den här historien.

    Kram Marlise

    SvaraRadera
  2. Vilket härligt och tänkvärt inlägg...så fint din mamma har det med omsorg och allt. Glad man blir i hjärtat :)
    Kram från Titti

    SvaraRadera
  3. Så roligt att det fungerar så bra för din mamma!
    Det är jättebra att du skriver om det, för givetvis har vi duktig och engagerad personal även bland invandrarna.
    De nog en annan respekt för äldre än vad svenska ungdomar har, så jag tror att de passar inom åldringsvården.
    Att det fungerar hos din mamma beror väl kanske också på att hon har ett öppet sinne och förmågan att uppskatta det lite annorlunda.
    Ha en fin helg!
    /Ingrid

    SvaraRadera
  4. Så underbart att ha en mamma kvar i livet - och som dessutom är klar i huvudet! Fantastiskt!! Det var visserligen mina föräldrar också, men dom gick ju bort när dom var betydligt yngre.
    KRAM/Susie

    SvaraRadera