Flera släktminnen

Visst borde man dokumentera i större utsträckning händelser man minns eller har fått berättade för sig om gamla släktingar. Maken och jag satt härom dagen och skrev på baksidan av foton vilka de föreställde och ibland också i vilket sammanhang och var kortet togs. Jag kan ofta tycka att det är tråkigt att jag inte frågade mor- och farföräldrar mera ingående om deras liv när de fortfarande levde. Jag hittade ett roligt foto på min mormor som var född 1884 och hette Viktoria. På bilden sitter hon med en blomsterkvast i händerna som hon har fått av självaste Jokmokks-Jocke. Han var och sjöng på det ålderdomshem där hon tillbringade sina sista år och fotot är taget runt 1970, strax innan hon avled. Väldigt roligt att ha det här fotot både för att det var det sista kortet som togs av min mormor och också för att hon är uppvaktad av en så stilig kavaljer.

Grattis farfar

Min farfar föddes precis idag för 124 år sedan i en stuga i Roslagen. Han hade en bror som hette Gunnar och alltså hade namnsdag just idag. Bröderna umgicks inte så mycket. Det var långa avstånd och var och en hade nog med sitt men den 9 januari varje år ringde de och gratulerade varandra. Det här var på den tiden det bara fanns fasta telefoner och båda var av den uppfattningen att telefon endast skulle användas för korta, nödvändiga meddelanden. När barn och barnbarn var samlade hos farfar för att äta födelsedagstårta blev det alltid alldeles tyst när telefonen ringde och farmor utbrast lite nervöst: Svara nu, det är Gunnar som vill prata med dig. Alla lyssnade andäktigt och samtalet utspann sig ungefär så här: Jasså är det du. Jaha tack, tack, jag får önska detsamma. Jo det är väl som vanligt, man ska inte klaga, och själv då? Jaha, har det hänt något speciellt då? Nähä, nej inte här heller. Ja, tack för att du ringde. Ja tack, hälsa själv. Hej hej. Farfar lade på luren, torkade svetten ur pannan och drog en suck av lättnad. Årets samtal var över och nu fick farmor sköta telefonen ända till januari nästa år.

Mera prat

Av erfarenhet vet vi att en närstående tonårspojke inte alltid är så pigg på att prata i telefon, åtminstone inte med morföräldrar eller andra äldre släktingar. Nu fyllde emellertid gossen 17 år och morfar fick i uppdrag att ringa upp och gratulera. Morfar slog mödosamt numret på de små tangenterna på mobilen och gossen svarade: Mmm. Grattis säger morfar glatt. Aaahmm säger gossen. Är du ute, det låter så säger morfar. Ääee säger gossen. Fick du presenten? frågar morfar. Mjaee svarar gossen. Ja, ha det så trevligt då och hej då säger morfar. Tjae avslutar gossen samtalet. Ett helt vanligt samtal med en tonåring alltså. Men...kort därefter ringer telefonen igen och en man med utländsk brytning säger: Hej du ringde på min telefon. Var det något viktigt? Han som svarade kan inte så bra svenska. Morfar ser jätterolig ut i ansiktet och ber om ursäkt för felringning. Sedan försöker han på nytt ringa gossen och lyckas komma rätt. Kära barnbarnet svarar glatt med sitt namn och tackar spontant för presenten och hälsar till mormor, ett riktigt vuxensamtal sjuttonårsdagen till ära.

Vi hade besök i vår trädgård idag. Genom fönsterruta och snöglopp tog jag ett kort på den söta varelsen som jag kommer att jaga bort när vårknopparna börjar titta upp i rabatterna.

Prat

Häromdagen fick jag en rolig filmsnutt från en god vän. Den hette "Tre vise kvinnor" och handlade om vad som kunde ha hänt om de tre vise männen var kvinnor istället. De skulle t ex ha haft med sig nyttiga gåvor som mat och kläder. De skulle ha städat i stallet och hjälpt Maria med födseln med mera. Men....på hemvägen skulle de ha skvallrat på. Inte var barnet ett dugg likt Josef! Oskuld! Hahaha! Maria var redan i skolan misstänkt för att vara lite lössläppt, osv osv. Jag tror inte att det är något fel att prata och skoja av sig efter jobbiga händelser och det tror jag att vi kvinnor är bättre på än män. På den tiden jag arbetade ställdes vi ofta inför väldigt påfrestande situationer av olika slag, som snabbt måste lösas. Det var verkligen en säkerhetsventil att i efterhand prata om händelsen och vända det hela till något man kunde skoja och skämta om. Idag är det vitt, vitt , vitt ute och så är det nog i hela Sverige. För att muntra upp er alla lite bjuder jag på en bild med lite alternativa vita fläckar på marken.

Trettonhelgen

Här går vi och väntar på det stora ovädret. Det snöar av och till och tidningen pratar om risker för fåk. Det kallas så när snön blåser upp och blandas med den fina sanden från marken. Då bildas något betongliknande som packas hårt i stora drivor och lamslår både trafiken och möjligheten att ta sig ut till vedboden. Vi åkte och handlade livsmedel för en vecka framåt för att vara på den säkra sidan. Ännu så länge har inte vinden tagit i ordentligt så vi passade på att gå en sväng ner till Bödabukten. Lustigt att tänka sig att det om sex månader är packat med solande och badande människor på den nu öde milslånga stranden. Men vackert är det!

Bröllopsdag

När vi var små trodde vi knappast att vi skulle vara i livet på 2000-talet. Och om vi mot alla odds fortfarande levde, skulle vi vara jättegamla. Men nu sitter vi här i det andra decenniet och är fortfarande tämligen pigga på alla sätt. I morgon har vi varit gifta i 46 år. Otroligt! Därav den vackra röda rosen på bilden som jag tillägnar min man. I går hörde vi Björn Ranelid berätta på "Stjärnor på slottet." Han ansåg att ett äktenskap håller länge om man är noga med sitt yttre och alltid luktar gott. Lilla gubben och jag tittade på varandra och skrattade. Han i sin rödrutiga flanellskjorta som han alltid glömmer att stoppa i smutsen i rätt tid och jag i min gamla ylletröja som jag älskar. Visst! Jag tycker nog att han kan vara lite tilldragande när han klär sig i skjorta och kostym och luktar deodorant, men det händer mest när han ska ut och sjunga med kyrkokören och då finns det inte tid för någon romantik. Men receptet för ett långt äktenskap innehåller inte bara en ingrediens. Det krävs mycket smått och gott för ett riktigt långkok!

Nytt år...igen

Tänk vad tiden går. Det var inte länge sedan det var januari och nu är vi där igen. På nyårsafton ägnade vi oss åt att sjunga med Sound of music som gick på en av kanalerna ( måste det vara så många reklamavbrott?) och sedan spela Pavarotti: The duets ett antal gånger för att vår lilla hariga hund inte skulle höra smällarna utifrån. Pavarotti tar ju alltid i för kung och fosterland, så det blev en bra ljudridå. Vid kvart över tolv valde hon ändå att krypa under vår säng, men idag har hon återhämtat sig. Nu har vi ett ymnigt snöfall här och mellan snöbyarna äter fåglarna för fullt för att klara nästa kalla natt. Ibland blir de törstiga också och på bilden har vi fångat ett gäng gråsparvar och pilfinkar som letar vatten på dammens is.