söndag 5 maj 2013

Blått + Gult = Grönt

Luktviol , viola odorata

Vildtulpan, tulipa sylvestris

Nyutslagna måbärsblad, ribes alpinum

Det blåsippsblå i backarna börjar sakta blekna och istället hittar jag nu stora tuvor av de små förtjusande, doftande luktviolerna i blåaste blått. Den gula svalörten får konkurrens av gullvivor och en och annan tidig maskros och de vilda gula tulpanerna börjar visa färg. De är inte vanliga, tvärtom sällsynta enligt floran men de finns på några ängar häromkring och dessutom i min trädgård, som är gammal betesmark. I går fick jag plocka av några eftersom vi skulle gräva precis där de växte. Att blått och gult blir grönt fick vi lära oss redan i första klass tror jag och det gröna ökar timme för timme nu. Går det för fort? Ja, nästan!

3 kommentarer:

  1. Ja, det är underbart ute just nu! Allt bara hoppar upp ur marken, så man kan gå en runda både morgon, middag och kväll och se nya saker som kommit upp. Härligt!!

    SvaraRadera
  2. Visst händer det grejor nu, men inte alls i samma tempo som ifjol. Nätterna är fortfarande så pass kalla här, att det är seegt med starten. Men jag såg idag att mina backsippor i alla fall slår ut nu, kanske redan imorgon :o)

    Vildtulpaner skulle jag vilja ha på gården. Var får man tag på såna..?

    SvaraRadera
  3. Oj, jag glömde precis, att jag hade en ornitologisk kullerbytta att dela med mig av!

    Idag när jag var ute i trädgården och körde kompostkvarnen fick jag plötsligt syn på grannfrun. Hon kom älgande tvärs över vägen med armarna utsträckta framför sig på ett konstigt sätt, fortsatte in på grannens uppfart och in på deras gård. Mysko, tänkte jag, hon som brukar vara så lugn och försynt.

    Eftersom hon vinkade åt mig tänkte jag att jag måste stilla min nyfikenhet, så jag stängde maskinen och traskade över till henne. Helt exalterad var hon och frågade: "Såg du den du också?"

    "Såg vadå?" undrade jag, och tänkte för en sekund att det snurrat totalt för tanten.

    "Den stora fågeln", sa hon. "Vit och svart, med låånga ben och en lång näbb", förklarade hon, samtidigt som hon visade hur lång näbben varit.

    "Nä", svarade jag, och fortsatte: "Men fick du den på bild?" eftersom jag konstaterat att hon höll en digitalkamera i handen.

    "Jo, jag tror det!" sa hon, och pillade på kameran, stannade på en bildruta och zoomade in.

    Och ser man på! Det hon fångat på bild var en STORK! Mitt i vårt villakvarter, på ÅLAND!

    Det var väl ändå som en våt dröm för vilken ornitolog som helst? Stork ska vi minsann inte ha här på ön, såvitt jag vet.

    SvaraRadera